Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I ett minnesrikt poetiskt landskap med Jonas Modig

Jonas Modig.Foto: GÖRAN SEGEHOLM
"Mellan öarna i de långa sunden"

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Usch, så mycket hav. Tänker jag i början av Jonas Modigs nya diktsamling "Mellan öarna i de långa sunden", för det går inte att glömma "Annandagar" (2007) i vilken författaren sörjer och besjunger sin i tsunamin omkomna son.

LYRIK

JONAS MODIG

Mellan öarna i de långa sunden

Norstedts, 93 s.

Det känns obehagligt med vågor som sugs ut "som av en jättelik magnet" mot havet och en dimma "som lägrar sig i utsträckt ovisshet".

Längre fram i läsningen påminner jag mig dessutom att Jonas Modig är kännare, och tydligt inspirerad av, landskapsskildraren och seglaren Folke Dahlberg – som ju drunknade i Vättern 1966.

Men se, redan på sidan 14 återvänder kaninen från Modigs förra diktsamling "Kaninen rymde" helt oförberett och aliceiunderlandskt. Och den är underbar i sin lite förnumstiga frihetstörst, sina lakoniska observationer av tidens gång i naturen och av vindkraftverk som vispar rymden ren.

Senare trivs jag även i sällskap med spanande fiskgjusar, glänsande löjor och gamla sjökort; en inbjudande skärgårdskänsla trots att de gråa bergen bland öarna som trängs "sluter sig i tystnad".

Och vinken till Wivallius som blundar mot solen på Närkeslätten får mig att fnissa mig igenom hela dennes "Klagevisa över denna torra och kalla vår", medan den "strimma morgonljus som prickar den hänsynslösa drömmens hårda kant" pekar mot trösterik metaforik à la Tranströmer.

Riktigt lika tajt som i "Kaninen rymde" blir det dock sällan, och vi ges bara en dikt i terzinens form: en fin meditation över resterna av en gammal masugn, där rälsen är "en bit armering i det slott av sand / som byggs av varje samtids ingenjörer / och sakta slipas ner av tidens tand".

Nostalgin och idyllen glittrar i Modigs verser men tar aldrig över, är alltid granne med oro och ödslighet i ett minnesrikt landskap som gungar vidare vad än vi människor tycker och tar oss för.