Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I en kris är vi alla socialister

Slavoj Žižek i filmen ”The pervert's guide to ideology”Foto: ©Zeitgeist Films/Courtesy Everett Collecti / Copyright © ©Zeitgeist Films / Everett Collectio
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Bara någon månad in i coronapandemin släpper kändisfilosofen Slavoj Žižek en bok om den pågående krisen. 

Victor Malm tycker att det är lite som när Bruce Springsteen släpper nytt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag vet inte vad som är mest talande, att Slavoj Žižek ger ut en bok om coronapandemin bara någon månad in i krisen, eller att jag kastar mig hungrigt över den. 

Förmodligen det förra. 

I dagsläget är jag nämligen ganska säker på att jag hade slukat en ny coronabok om det så stod Arne Dahl på omslaget. 

Men att Žižek passar på och fort slår mynt av en kris är lika avslöjande som karakteristiskt: filosofgubben som stora delar av vänstern lystrade till för bara några år sedan har blivit en underhållare, helt uppsugen i den spektakellogik som han samtidigt försöker – och ibland lyckas – genomskåda. Kommunisten en skicklig kapitalist, bra på att prångla varor till tanketörstiga med socialistiska sympatier. 

Nå, allt det här är sagts förut, det var trots allt ett tag sedan kändisfilosofens intellektuella stjärna dalade. Och det förvånar nog få att Žižek redan har sagt det mesta som står i ”Pandemic!”.

I det finns en liten bild av en utopi.

Man känner sig hemma, fingrar lite på Hegel-boken i hyllan och ler åt Lacan-bysten på spiselkransen. Och det är väl inget större fel med det, egentligen. ”Pandemic!” är en medioker fast läsvärd bok, snabbt och löst hopsatt av ett antal essäer. Full av upprepningar, men ändå präglad av det som fick slovenen att ta det ovanliga klivet från universitet till arenor. Den skarpa blicken, de lidelsefulla, våldsamma tolkningarna, den enkla prosan, förmågan att göra komplicerade saker enkla, liksom fågellätta – och givetvis hans uppfordrande ältande av att vi faktiskt inte lever i den bästa av världar. 

Sådant ska man kanske inte ironisera över i onödan. Och särskilt inte när panglossianer hissar ideologisk flagg trots att världen går i bitar. Upprepar: det här går över. Som feber. 

Det gör det inte alls, säger Žižek. 

Eller visst, hotet från viruset försvinner antagligen, någon gång. Men det som var normalt kommer inte att bli normalt igen. Något djupt sittande har förändrats. Tänk bara på hur vi plötsligt uppför oss när vi knatar på våra svenska, ännu inte ödsliga gator: möter blicken hos dem som passerar förbi, rör oss i enlighet med ett av alla accepterat avstånd, är medvetna om och respekterar varandras närvaro på ett radikalt nytt sätt. Som om själva distansen understryker att vi faktiskt hör ihop. 

I det finns en liten bild av en utopi. 

Förmodligen går den att glömma. Som allt annat. Men Žižek insisterar på att vi måste anstränga oss för att inte göra det. 

Det låter helt klart som att Žižek är lite triumfatorisk i den här boken. Och kanske är han just lite triumfatorisk.

Samma sak gäller de blottor som nu har visat sig i den globala kapitalismens organisering. Läkemedel restnoteras, den medicinska skyddsutrustningen tar slut, i nedstängda världsstäder som New York undrar allt fler hur de ska få tag på nästa mål mat; gränser stängs, den världsomspännande handelns ömsesidiga beroende kollapsar, företag går under, industrier somnar. Allt på grund av en mikroskopisk nyck från naturen. 

Hur kunde vi och vårt sanslösa välstånd inte vara förberedda på en högriskkris av den här sorten?

Žižek menar att de systemiska blottorna redan nu täcks av gammal vanlig socialism. Till och med i kapitalismens förlovade land använder sig Donald Trump av nödåtgärder som tillåter staten att kontrollera den privata sektorns produktion. Världen över skjuts astronomiska stimulanspaket till för att blåsa liv i döende ekonomier. När resurserna är begränsade och samhället löper risk att klappa ihop vänder vi oss, uppenbarligen, inte till marknaden. ”Kommunism införd av den blotta överlevnadens nödvändigheter”, sammanfattar Žižek.

Om han har helt rätt i det vet jag inte. Men eftersom det står klart att krisens ekonomiska skadeverkningar slår hårdast mot dem som inget har – och mot dem som förlorar allt – kan vi åtminstone kallt räkna med allt färre vill återställa den gamla ordningen. 

Det låter helt klart som att Žižek är lite triumfatorisk i den här boken. Och kanske är han just lite triumfatorisk. Vilket naturligtvis låter fult. Kvalmigt, nedrigt, rentav skändligt. Människor dör.

Med det sagt lär 'Pandemic!' aldrig nå bortom de närmast sörjande, underhållningsfilosofens inbitna fans.

Men en bok måste ha en poäng. Och poängen i ”Pandemic!” är att coronakrisen också är en politisk kris. Som vi kan vi välja att svara på. Eller inte. 

Fast vänta lite, säger den skeptiska typ nu. Är inte allt det här helt uppenbart? Vad ska vi med filosofer till om analyserna de serverar är så enkla och banala? Och dessutom, vad spelar analysen för roll? Har inte vänsterintellektuella siat om kapitalismens nära förestående undergång i mer än hundra år? Kan världen inte lika gärna svänga åt andra hållet, bli mer auktoritär och fascistisk? 

Jo, kanske. Jag vet inte. Ingen aning. Det har de. Säkert.

För Žižek handlar det dock inte om att göra prognoser. Världen kan bli bättre. Världen kan bli sämre. Annorlunda kommer den hursomhelst att bli. Därför menar han att det redan nu är dags att börja föreställa sig en annorlunda framtid, diskutera hur vi vill ha det och hur vi ska nå dit. Och eftersom pandemin förr eller senare är förbi kanske man ska ägna en tanke åt de där klimatförändringarna när man tar sitt beslut.

Med det sagt lär ”Pandemic!” aldrig nå bortom de närmast sörjande, underhållningsfilosofens inbitna fans. Eller ens bli läst av dem om två år. Det är lite som när Bruce Springsteen eller Bob Dylan släpper något nytt. Krisen fortsätter. Livet fortsätter. Det är vad det är.

 

SAKPROSA

SLAVOJ ŽIŽEK

Pandemic! Covid-19 shakes the world

OR Books, 124 s. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

 

 

Varför är alla i bokbranschen kufar?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett ovanligt spontant program från corona-karantänen.

På videolänk samtalar Daniel Sjölin med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.