Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hyllad och prisad men kvaliteten tunnas ut

Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Ingvild H. Rishøi.Foto: HANS FREDRIK ASBJØRNSEN

Ett ideal för en bra bok är att läsaren blir ett med människorna i den.

Ulf Olsson finner ett verk som försöker, men i stället lyckas med något annat. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En blinker som tickar. En ung man så handfallen att han tycks kommen från en annan planet. Tron att det finns kärlek överallt är en vanföreställning. 

Jag snappar upp detaljer och formuleringar ur den unga norska författaren Ingvild H. Rishøis tre noveller, sammanförda som ”Vinternoveller”. Hyllad, redan prisbelönad, nu senast med det stockholmska Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris, samma pris som Olga Tokarczuk fick för tre år sedan. Priset delas ut av en jury av främst etablerade litteraturkritiker, och deras motivering talar om ett författarens eget idiom, ”en hårsmån från vardagsspråket”.

Och visst, Rishøis vintriga noveller är fina, suggestiva och rörande, svåra att värja sig mot. De är konkreta, förankrade i vardagliga händelser som liksom förstoras till att bära stora existentiella frågor: i det triviala finns en sanning innesluten som måste yttras. Men ett eget idiom? 

Men under läsningen kan man onekligen känna sig manipulerad.

I sin Nobelföreläsning talade Olga Tokarczuk om en litteratur där man tappar bort ”gränserna mellan ett berättarjag och ett läsarjag”. Tanken tål att pröva på Rishøis noveller. Man lever med i händelseförloppet, man engagerar sig i de olika huvudpersonernas handlingar: den unga modern som försöker ta sig hem med sitt barn, den unge mannen nyss utsläppt ur fängelset som skall träffa sitt barn, tonårsflickan som rymmer hemifrån och tar med sig sina småsyskon – allt sker i en norsk vintervärld.

Men under läsningen kan man onekligen känna sig manipulerad. Den demokratiska relation Tokarczuk ville komma åt visar sig vara svårt att nå fram till. Rishøis egna idiom känns som ännu en produkt från den stora realism-fabriken – och som i all serieproduktion så tunnas kvaliteten ut. Rishøis texter präglas av produktionsapparatens teknik: Säg så lite som möjligt. Byt rad så ofta som möjligt. Låt huvudpersonen berätta sin egen historia. Låt handlingen bli obönhörlig, dra med läsaren i utförsbacken – och låt nedfärden plötsligt brytas. 

Men det är också en lite sentimental idealisering som pågår här

Det kanske mest originella med Rishøis noveller är – Obs! Spoilervarning! – de lyckliga sluten. 

Nej, ”Vinternoveller” är helt igenkännbara också i deras originalitet. De uttrycker en sanning om det närmaste livet, men går aldrig utanför huvudpersonernas dialog med dem själva: ”Jag är en annan nu, en vanlig man”.

I själva verket är ”Vinternoveller” en lovsång till godheten, till en elementär inbördes hjälp – och det är väldigt vackert. Men det är också en lite sentimental idealisering som pågår här: de utan röst blir talföra, deras handlingar välmenande också i deras fumlighet och trubbighet. Det är snyggt och prydligt gjort, begåvat: en vältempererad prosa, en förfinad verklighet.

 

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.

NOVELLER

Ingvild H. Rishøi

Vinternoveller

Övers. Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg

Flo förlag, 176 s.

Varför hatar alla postmodernismen?

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.