Hur länge kan judar leva under skydd?

Carl Henrik Carlsson är fil dr i historia och författare.
Foto: David Naylor

Svensk-judisk historia har länge varit en försummad del av Sveriges historieskrivning. 

Salomon Schulman uppskattar Carl Henrik Carlssons försök att rätta till missförhållandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En vårdag för knappt två och ett halvt sekel sedan stävade en postjakt mot Ystads hamn. Ombord befann sig sigillgravören Aaron Isaac, den förste jude som fått tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen. Vårt land hade dittills tillsammans med Spanien och Portugal förbjudit judar att beträda respektive rike. 

Aaron Isaac bekantade sig nästan omgående med en i Malmö boende till kristendomen konverterad jude, Abraham Brody, som dock visade sig vara opålitlig i världsliga affärer. Därför bar det i väg till välgöraren Gustav III:s Stockholm. Malmökonvertiten Brody var för övrigt anfader till Sveriges mest kände ”jude” under mellankrigstiden – Hitlervännen Sven Hedin, vars judeblod inte uppgick till mer än några procent.

Svensk-judisk historia har länge varit försummad. Detta trots att den torde tillhöra den mest oblodiga i judafolkets leverne.

Länge har professor Hugo Valentins snart sekelgamla ”Judarnas historia i Sverige” betraktats som standardverket, med reviderad upplaga på sextiotalet. Nu har en ny skapelse sett dagens ljus, jämväl med samma titel men med ny författare – fil dr Carl Henrik Carlsson. Boken är uppfräschad i aktualitet men kraftigt nedbantad jämfört med Valentins alster. 

De första generationerna arbetade sig upp från djupaste armod, ofta till välbärgad överklass.

Läsningens spänning är ändå bibehållen. Minoriteter är alltid tvungna att skickligt manövrera mellan majoritetsfolkets blindskär. De tvåtusenåriga judiska lärdomarna har ofta varit lyckobringande i det fredliga Sverige – om än med såriga skavanker.

Aaron Isaac lyckades över hövan och hann bland annat bli framgångsrik arméleverantör i ett rysksvenskt krig. Liksom så många av sina trosfränder lyckades han förskaffa sig många ovänner inom sin församling om vilket kan inhämtas i hans hämndlystna memoarer skrivna på västjiddisch. Den gamla tesen att judar alltid håller ihop är en kristen myt – och judarna här i landet bär syn för sägen.

De första generationerna arbetade sig upp från djupaste armod, ofta till välbärgad överklass. Särskilt textilindustrierna blomstrade och så småningom flyttade de ofta illa sedda judarna in i fina herrgårdar eller flotta våningar. Assimilationen gick snabbt och Carlsson beskriver utvecklingen från traditionell ortodoxi till liberal judendom vid mitten av 1800-talet. Därifrån blev vägen till det kristna dopet kort och författaren tror att hundratusentals svenskar har judiskt genmaterial i sin förmodade rasrenhet. Inte minst för att man gifte in sig i svenskheten och så småningom försvann ur den judiska gemenskapen. I dag är det väl bara någon enstaka judiskt utövande Josephson eller Bonnier som har sina rötter bland de ursprungliga familjerna.

De fina naturaliserade judarna såg med stor misstro östjudarna välla in över gränserna kring förrförra sekelskiftet. Deras fattigdom, gårdfarihandel och ortodoxa tro väckte rädsla bland sådana som Hirsch eller Lamm för att judefientlighet även skulle drabba deras gelikar.

Nästa judekontingent kom med flyktingarna från nazismen - det vill säga de få som tilläts komma in

Generöst östes pengar på östfolket som inkvarterades i särskilda judehus, de fick sommarkolonier och synagogor – bara man slapp dem inpå sina knutar. Och giftermål –sådana mesallianser var det inte tal om.

Dessa jiddischjudar tog över det religiösa livet även om de fina familjerna ytterligare ett tag behöll makten över församlingarna. De nya judarna anpassade sig också relativt snabbt och den bolsjevism som den svenska överklassen hyste en sådan byxångest för lyste nästan helt med sin frånvaro – då var radikalismen starkare i Köpenhamn.

Nästa judekontingent kom med flyktingarna från nazismen - det vill säga de få som tilläts komma in. Härvidlag hade det varit intressant om författaren hade kunnat uppehålla sig vid den valfrändskap detta imponerande kulturella inflöde representerade: Harry Schein, Rudolf Meidner, Lise Meitner, Josef Frank och Nelly Sachs till exempel.

Harry Schein skickades som barn till Sverige för att räddas undan judeförföljelser.
Foto: THOMAS NILSSON / EXP

Andra världskriget kom och med det skräcken samt det i retrospektiv otillräckliga engagemanget som väcktes för de hemsökta trosfränderna. Detta skildras väl av författaren liksom i Göran Rosenbergs nyutkomna bok om rabbi Ehrenpreis.

Koncentrationslägerfångarnas mottagande får stort utrymme men kanske inte tillräckligt initierat. De blev mottagna men inte med den värme som kunde ha förväntats. Deras sociala isolering och psykiska lidande kom att bli ett större aber än som framgår av den framlagda historiken vilken ställvis mer äger en verksamhetsberättelses saklighet än den historiska analysens nyansrikedom. 

Ämnet Israel hade också tjänat på att få mer trycksvärta. Anekdoter i all ära angående 1948 års krig – författaren glömde den viktigaste svenskjudiske frivillige – Sigvard Marjasin som från en båt besköt attackerande arabiska flygplan.

Likaså saknar man en djupare genomgång av de senaste decenniernas växande antisemitism som verkligen skakat om den svenskjudiska världen i vilken vårt lands ”religionsfrihet” blivit ett galghumoristiskt skämt. Hur länge kan en levande judendom leva bakom säkerhetsstaket och bombskydd? Vilka bär den största skulden till dagens oförutsägbarhet – högern, vänstern, kyrkan eller islamismen? 

I många stycken har Carl Henrik Carlsson skrivit en gedigen bok – men tänk om man givit utrymme för ett dubbelverk! Efterkrigstidens flyktingvågor från Ungern och Polen finns till dels beskrivna men det man saknar mest är en skildring av den levande judendom som vuxit fram i Sverige – trots allt!


SAKPROSA

CARL HENRIK CARLSSON

Judarnas historia i Sverige

Natur & Kultur, 399 s.


Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.