Hur kunde liberalerna ursäkta slaveriet?

Domenico Losurdo.
Foto: Gerundium
Johan Tralau.
Foto: Sören Vilks
Foto: JAKUB PORZYCKI/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK / JAKUB PORZYCKI/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Filosofen Domenico Losurdo går till botten med liberalismens ursprung i en ny bok.

Johan Tralau är skeptisk till de grövsta anklagelserna, men ser en värdefull diskussion ta sin början. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Rötter är besvärliga saker. Sakers ursprung är ofta smutsigare och knöligare än folk skulle vilja. Det gäller också liberalismen. Det finns något att lära sig av detta.

Den framlidne italienske filosofiprofessorn Domenico Losurdo, i övrigt känd som en person som ville rehabilitera Stalin, gav 2005 ut en ”mothistoria” om liberalismen som nu finns på svenska. Syftet är att visa att den liberala rörelsen, och många av dess mest framstående tänkare från 1600-talet och framåt, var intimt förknippade med slaveriet. 

Foto: Gerundium

Den store 1600-talsfilosofen John Locke talade om personer som kränker andras rättigheter som vilddjur som måste avlivas. Men Locke själv ägde aktier i ett bolag som ägnade sig åt slavhandel, och Losurdo hävdar att teorin i själva verket utformades för att tillåta slaveri, liksom att Lockes formuleringar om människor som djur hänger ihop med hans syn på den amerikanska urbefolkningen. Man kan ha starka invändningar mot denna tolkning av Lockes text, men man måste ändå fråga sig hur Locke intellektuellt kunde hantera att indirekt äga slavar. 

George Washington talade 1783 om urbefolkningen som ”vilda djur i skogen”. Och utilitarismens fader, Jeremy Bentham, började vid samma tid argumentera för att man skulle kunna internera fattiga personer – uppemot en halv miljon människor i själva Storbritannien – för att tvinga dem att arbeta under slaveriliknande förhållanden. Det är på så många sätt en svindlande läsning. Hur kunde de? Hur kunde personer som lidelsefullt kämpade för frihet betrakta denna som en angelägenhet bara för vita, eller (beroende på perspektiv) bara för engelsmän, eller bara för välbeställda?

Två saker måste sägas direkt. Den svenska översättningen av denna bok är egentligen inte recenserbar (men redaktören bad så vänligt, så nu blir det så här). Det är nämligen märkligt nog inte en översättning av Losurdos italienska bok, utan av någon amerikansk översättning. Det vore bara tråkigt att stapla exempel på hur denna visklek vanställer textens mening. På flera ställen är det uppenbart att översättaren inte förstår att engelskans men, italienskans uomini och franskans hommes ibland betyder ”människor”, inte ”män”. 

När upplysningsmannen Condorcet 1781 säger att man inte kan hitta en enda ”homme … de chair blanche” i Amerika så betyder det alltså inte ”en man … med vitt hull”, som det står i översättningen. Poängen är att det enligt Condorcet inte finns en enda vit person som är ”människa”, alltså uppträder humant, just som en människa. Och så håller det på. Idén att översätta en översättning, när originalet finns, är… egendomlig. Och ett fattigdomstecken.

Ganska snart börjar läsaren tänka på andra slavekonomier.

Vidare: den moraliska blindheten hos stora liberala politiker och tänkare är anmärkningsvärd. Och ganska snart börjar läsaren tänka på andra slavekonomier. När författaren nu uttryckligen hävdar att västvärlden är skyldig till det största slaveriet undrar man varför det enorma slaveriet i det största muslimska imperiet, det osmanska riket, är så frånvarande i boken. Och varför denna tystnad om det sovjetiska system som Losurdo själv är befryndad med? Man tänker på hur megastaden Magnitogorsk byggdes upp på 30-talet vid Ural, hur tvångsvärvade arbetare – alltså slavar, håll fast vid ordet – sov i tält och tilläts frysa ihjäl under de fruktansvärda vintrarna eftersom hus var en lyx som skulle komma efter den nödvändiga produktionen. 

Man tänker på hur Vitahavskanalen från Vita havet till Östersjön under Stalintiden grävdes fram av Gulagslavar som dog i mängder. De var redskap för den socialistiska ekonomin. Och man tänker att författaren borde säga något om detta. Och till slut, precis i slutet, så kommer faktiskt ordet Gulag, i en märklig formulering där Losurdo, till synes med gillande, citerar någon som verkar göra ”utvecklingen av industrikapitalism i England” ansvarig för den sovjetiska slavekonomin. Utan liberalismen och utan engelsmännen inget Gulag, alltså. Gulag var kapitalismens fel. Detta är en stötande passage.

Gulag.
Foto: REX/IBL

Det är lätt att avvisa den här boken. Den verkar främst växa fram ur önskan att – om uttrycket tillåts – svärta ned liberalismen, västerlandet, demokratin och marknadsekonomin.

Och ändå… Liberalismens panteon radas upp, och dess tänkare visar sig ha haft mycket dubiösa idéer om ägande, ”raser”, frihet och mänsklig värdighet. Det går inte riktigt att betrakta den liberala traditionen på samma sätt igen när man har läst Losurdos bok. Den massiva sammanställningen av all denna systematiska dubbelmoral är bedövande, och den strider mot nästan alla andra framställningar av det liberala tänkandets historia.

Kan vi skära bort slaveriet från liberal teori? Eller ligger detta i doktrinens kärna? Ska vi nu anklaga Folkpartiet för folkmord och för slavhandeln? Nej. Men mycket viktiga frågor kvarstår.

Hur kunde de? Hur kunde de stora tänkare och politiker som drev frihetens sak, och rättsstatens, i viss mån även demokratins, och som rasade mot politiskt ”slaveri”, sedan acceptera och försvara slaveriet när det handlade om andra människor? Det är en värdig fråga att ställa, för liberaler och andra. Hur kunde den moraliska blindheten bestå? Det är klokt att söka sig till dessa smutsiga rötter. Men syftet bör inte bara vara att anklaga andra eller bortförklara den egna ideologins mörka sidor, utan att vi ska kunna lära oss något tillsammans av allt detta.


SAKPROSA

DOMENICO LOSURDO 

Liberalismen. En kontrahistoria. 

Översättning Erik Göthe 

Gerundium, 380 s.


Av Johan Tralau

Johan Tralau är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, författare och skribent.



Månens sällskap: Vem genom eld

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/vem-genom-eld-134627/light?platform=podpla

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.