Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon får priset till Tranströmers ära

Louise Glück.Foto: Gasper Tringale
Hanna Nordenhök.Foto: Expressen / Anna-Karin Nilsson

Den 25 april skulle den amerikanska poeten Louise Glück mottagit Tranströmerpriset i Västerås, men utdelningen ställdes in på grund av coronakrisen. Därför publicerar Expressen Kultur Hanna Nordenhöks tal till pristagaren. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. En osalig honvarelse vandrar genom Louise Glücks poesi, flackande mellan motstridiga världar – med barnets vidöppna blick och den vuxna kvinnans sorg liknar hon en flicka lika gammal som världen. Ibland heter hon Persefone och bär underjordens granatäppelröda kyss tryckt över pannan som ett illusoriskt löfte om befrielse. Men också när hon inte nämns vid namn känner vi genast igen henne: var hon än går verkar hon bära den ”fruktansvärda manteln/av dotterlighet”, som det står i en av Glücks mest storslagna böcker ”Averno” (2006).  

Den ödesmättade relationen till en mor, och erövrandet av en egen röst i hennes skugga, är ett motiv som löper som en högspänningstråd genom Glücks författarskap. Gestaltningen av denna mor präglas av ständig ambivalens mellan revolt och lojalitet, och även om den lilla splittrade familj som i olika skepnader uppträder i Glücks poesi, har fler medlemmar – till exempel en far, en död och en levande syster, en son – framstår modern som den huvudsakliga blickpunkten. 

I den ”familjemaskin” som också är en ”världsmaskin”, som det heter i ”The seven ages” (2001), är ”mormaskinen” den drivande motorn. Modern förblir diktens mest självlysande gestalt, hon kommer alltid tillbaka. I Glücks senaste bok ”Faithful and virtous night” (2014) är hon någon som ”dog i går kväll [men] aldrig dör” – från andra sidan graven ser hon på diktjaget som man betraktar inte bara ”en dotter”, utan också ”en kvinnosyster”. 

Man kunde med ledning av den mytologiska dimensionen hos Glück luras att tro att hennes tonart skulle vara högstämd.

Modern hos Glück är med andra ord ett väsen både av privat och närmast kosmiskt vittfamnande karaktär. Trogen sina influenser från grekisk mytologi och psykoanalytisk teori (liksom erfarenheten av att själv ha legat på divanen) tecknar Glück henne i hela hennes arketypiska magnitud. Men som hos alla stora författare är det en trohet till källorna som också måste vara otrogen – det vill säga egen, distinkt. Glücks dikter lyckas alltid, som en av hennes två eminenta svenska översättare Jonas Brun har uttryckt det, visa på ”en hittills osedd fasett” i det mytologiska stoffet. 

Våra kollektivt traderade mytberättelser, skriver Glück i essän ”Fear of happiness” (1990), upprättar ”en särskild inre rymd” eftersom vår förnimmelse av dem skiftar över tid, vilket gör dem föränderliga och därför generösa. I Glücks dikter kan både grekiska gudar, riddararketyper, gammaltestamentliga profeter och folksagors hjältar och hjältinnor dyka upp och bli till verktyg eller impulser för att komma åt vad som är hennes poesis egentliga ämne: det oavgjorda i att vara människa. Så blir de intima erfarenheter dikten skildras – av förlust, ändlighet, kärlek, familjeband – till existentiella mysterier fodrade med det större sammanhangets arkaiska tyngd.  

Man kunde med ledning av den mytologiska dimensionen hos Glück luras att tro att hennes tonart skulle vara högstämd. Inget kunde vara mera fel. Glücks dikter har en sträv klang. Ofta skoningslösa i blicken på sina människor – och samtidigt så ömsinta. För även om den skärskådning verkligheten där underkastas är skarp, så är den inte hjärtlös – det är inte för inte som Glücks poetkollega Dan Chiasson har kallat henne för ”en känslornas objektivist”. 

Det är svårt att föreställa sig vilken mytologisk figur som skulle vara bättre lämpad för sådana gränsöverskridande strapatser än just Persefone.

Men till skillnad från den lösa generation poeter som förknippas med language-poesin, många av dem i likhet med Glück påverkade av 1930-talets objektivistiska amerikanska poesi och precis som hon födda på fyrtiotalet, drivs hennes poesi vare sig av böjelsen för språkliga experiment eller misstro mot ’den lyriska rösten’. Bekännelsen och psykologin intresserar Glück alldeles för mycket för att sättas i samband med mer språkorienterade poeter, även om hon närmar sig sådana lyriska grepp och områden på ett högst idiosynkratiskt sätt. Här finns en rörlighet mellan yta och djup, mellan svalka och värme, som ligger långt från temperamentet hos författare som Ron Silliman, Lyn Hejinian eller Leslie Scalapino

Framförallt är Glück ojämförlig i sin tekniska exakthet, en språklig omsorg som aldrig blir tom eller konstruerad utan får dikten att se fullständigt självklar ut. Beledsagad av en avväpnande krass humor bär denna stilistiska ledighet fram iakttagelser av det mänskliga som vittnar om en förtrogenhet med livets utmarker – med vad det innebär att ha gått över gränser och kommit tillbaka. Så tycks ”övergången från en annan värld” (”The wild iris”, 1992) bli diktens förutsättning. 

Det är svårt att föreställa sig vilken mytologisk figur som skulle vara bättre lämpad för sådana gränsöverskridande strapatser än just Persefone. Hon vars själva livsmönster består i förflyttningen mellan världar, märkligt rörlig trots att hon redan är en ”fånge eftersom hon varit dotter” (”Averno”). 

I den homeriska hymnen jagar fruktbarhetsgudinnan Demeter över de vissnade markerna efter dottern Kore som rövats bort av Hades till underjorden, där hon har fått namnet Persefone. På en del mödrars tigrinnelika vis låter sig Demeter inte hejdas förrän barnet beviljats henne tillbaka av dess far Zeus. Men bara en del av året, eftersom Persefone lurats att äta några granatäppelkärnor Hades bjudit henne på – har döden en gång smakats är den en del av dig – och när Persefone återigen tvingas stiga ner till sin dödskung blir det vinter på moderns jord. Den gudomliga överenskommelsen gör att varken Demeter eller Hades kan äga henne – ändå har de henne båda. Står hon på skiljeflodens ena sida blickar hon mot den andra. Men, som Tranströmer skriver i ”Sorgegondolen” (1996), ”[d]en lysande stranden hypnotiserar den mörka”. 

Tranströmerpriset instiftades 1997 och delas ut vartannat år för att belöna ”ett högtstående författarskap i Tomas Tranströmers anda".Foto: PRESSENS BILD / SCANPIX SWEDEN

Det är som om Glücks poesi inte kan låta bli att gång på gång måla upp denna Persefonemänniska,”brusten av bördan/att försöka tillhöra jorden” och samtidigt ”ha sex i helvetet”, i ”gudens säng” från vilken ”hennes mor [släpar] ut henne gång på gång” med de ursinniga orden: ”Vad gör du utanför min kropp?” (”Averno”). Persefone slits mellan två komplicerade kärlekar, mellan två lika dödsbringande begär. Dras hon åt ena hållet och sjunker hör hon långt borta moderns förtvivlade rop. Får hon hakan ovan ytan igen känner hon genast älskarens händer sluta sig om hennes lemmar där nere som påminnelser om varje paradis omöjlighet – eller som de ”blytyngder runt hennes anklar” med vilka den håglöst soffliggande fadern under sin Times-tidning i ”Ararat” brukade hålla modern nere. 

Nedstigningen i Hades är visserligen en flykt undan en jord ”styrd av mödrar” och andra oförverkligade kvinnor, men det är samtidigt ankomsten till ett liv där varje dotter riskerar bli ”en existentiell/kopia av sin egen mor”. Om Persefone har att dras mellan en slocknad mor och en förintande älskare blir ”jorden och döden /.../ märkligt lika” (Averno). 

Inget skeende och ingen figur blir därför vare sig bokstavlig eller endimensionell hos Glück.

I alla Glücks böcker skymtar Persefone i olika gestalter. Redan i debutboken skildras konflikten mellan en ung kvinnas frihetslängtan och hennes motvilliga lojalitet med en stympad mor. Eller snarare med ett plural av mödrar, underdånigt väntande på thanksgiving med grillspetten i högsta hugg eller vaggande sina bebisar i sköten som redan putar av nya graviditeter. De är ”systrar, vilda” utan andra känslor än avundsjuka (Ararat), flickor som ”inte tog sig någonstans” (”Averno”). I ”The house on marshland” (1975) är älskarens hjärta ”en/röd frukt med många kärnor” som lovar frihet men alltid kräver en irreparabel förlust i utbyte. I ”The wild iris” hörs i dotterns röst moderns eka ur sitt inspärrade kvinnoliv: ”Hur kan ni säga/att jorden borde glädja mig? Allt/som fötts är min börda.”.

Även om Glück ofta har lästs genom feministiska glasögon framstår hon själv i essäer och intervjuer som en något motvillig feminist. Kanske är dikten helt enkelt mer stridbar än sin författare, men den avvaktande hållningen måste nog också ses som en skrivande människas motstånd mot att låta sina texter kidnappas av instängande åskådningar. Och om berättelsen om Persefone i ett visst perspektiv är en berättelse om flickan som rov i en patriarkal värld, så inkarnerar hon samtidigt varje människa född ur – och bestämd att lämna – en mors kropp. Alla känner vi ”djupet där man är både fånge och härskare, / som Persefone”, för att återigen tala med Tranströmer (”För levande och döda”, 1989). Hos Glück är detta predikament allt annat än idylliskt, än mindre entydigt. 

I enlighet med sin dikts omkastande logik låter hon modersdramat repeteras genom ständiga spegeleffekter, där repliker lånas, beslagtags och motsägs och rollgestalterna byter plats. Det är en poetisk metod driven av inlevelsen med varje motaspekt, ett system för upptäckt där ljuset hela tiden bryts från olika håll över scenen. Inget skeende och ingen figur blir därför vare sig bokstavlig eller endimensionell hos Glück.

Jag kan nästan se dem framför mig svävande i Hades tunnlar, som i en syskongrav.

Så kan till exempel Persefones slitning mellan ytterpolerna med ens förvandlas till ett annat triangeldrama: kampen om en mors kärlek mellan två rivaliserande döttrar vid en inverterad kaukasisk kritcirkel – någon av dem måste till sist avstå, ”förstöra/[sig] själv”, innan modern klyvs (”Ararat”). På ett liknande sätt kan älskaren, dödsguden, plötsligt återspeglas i den ”intagande främling” storasystern låtsas vara i leken med lillasystern: en inre mans ”själ” som visar henne att det är hon själv som har nyckeln till sin befrielse.

I skilsmässoboken ”Meadowlands” (1996) går denna spegelrörelse på högvarv. Den Penelope som sitter och väntar på att Odysseus ska slå upp dörren, ”solbränd efter tiden borta/fordrande sin grillade kyckling”, duplicerar inte bara kvinnan som stod med thanksgiving-grillspetten redo i ”Firstborn”, utan en rad andra väntande kvinnor i Glücks poesi. Här är alla gestalter återkastningar av andra, och varje röst förrädisk. 

Inte minst Telemachus. Med en barndom präglad av sin mor Penelopes undertryckt rasande tålamod med fadern, talar Telemachus med en röst intill förvillelse lik kvinnans som i ”The house on marshland” minns sig själv liggande i mörkret i den stora sängen tillsammans med sin mor som ”i en enda kropp”, väntande på fadern. Telemachus symbios med, och skuldtyngdhet inför, modern är lika stark som Persefones. Jag kan nästan se dem framför mig svävande i Hades tunnlar, som i en syskongrav.  

 

TRANSTRÖMERPRISET

Den 25 april skulle den Pulitzerbelönade amerikanska poeten Louise Glück ha mottagit Tranströmerpriset i Västerås, men resan ställdes in på grund av den rådande coronakrisen. Priset på 200 000 kronor utdelas vartannat år till en framstående lyriker som skriver ”i Tomas Tranströmers anda”, och juryn består för närvarande av författarna Aris Fioretos, Erik Bergqvist, Hanna Nordenhök och juryordföranden Per Wästberg. 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”. 

 

 

”Det som jag hatade mest blev mitt liv”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson – om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar. 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.