Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hos Jorge Luis Borges är ett ögonblick ett liv

Jorge Luis Borges (1899–1986). Foto: OKÄND / PB
Tranans andra Borgesvolym rymmer åren 1945–1970.
Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Nu kommer Tranans andra samlingsvolym med texter av Jorge Luis Borges.

Malte Persson gläds åt ambitionerna, men efterlyser mer skärpa i detaljerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. En science fiction-roman som jag inte skrivit skulle utspela sig i den yttersta tiden, då mänskligheten bara kan räkna med några få år ytterligare på jorden, men fortsätter drömma om evigt liv. Lösningen blir att flytta in i datorsimulerade världar, där man hinner uppleva årtusenden under jordens sista år.

Detta skulle förstås leda till både sociala och filosofiska problem: vilka skulle lämnas kvar i yttervärlden för att underhålla datorerna, och hur skulle de kompenseras? Hur värderas upplevd tid och upplevda händelser mot verklig tid och verkliga händelser? Om man kan göra distinktionen? Och vilken kommunikation är möjlig mellan dessa olika tillstånd? 

Den beläste läsaren kan notera att konceptet påminner om vissa noveller hos Jorge Luis Borges, som ”Det hemliga miraklet” och ”De odödliga”. Den sistnämnda utforskar odödlighetens konsekvenser för den mänskliga identiteten och förhållandet till världen. Till den har i Sverige både Lars Gustafsson och Lars Jakobson knutit an i sina författarskap.

Om jag skrev nämnda roman skulle jag på samma sätt som de skriva in mig i en viss vid det här laget mycket utbredd tradition av författande i Borges efterföljd. Vilket jag också gör just nu, när jag blandar ihop recenserande med berättande, och föredrar att beskriva en tänkt roman framför att faktiskt skriva den.

 

LÄS MER – Malte Persson: Borges var en postmodern föregångare

Franz Kafka

”Det hemliga miraklet” finns i den första av Borges två mest stilbildande novellsamlingar, ”Fiktioner”, som avslutade del ett av Tranans ambitiösa trebandsutgåva av Borges. ”De odödliga” öppnar den andra viktiga novellsamlingen, ”Alefen”, från 1949. Med den (delvis i ny översättning) inleds i sin tur den nu publicerade andra volymen, som sträcker sig fram till 1970. 

Boken rymmer även ett rejält urval poesi och senare prosa av olika slag. Vad som däremot inte fått plats är Borges olika litterära samarbeten med Bioy Casares och andra.

Mest glädjande är att vi för första gången på svenska får en komplett översättning av essäsamlingen ”Andra inkvisitioner”, där Borges indirekt formulerar sin estetik mot fonden av en vittfamnande och ofta obskyr beläsenhet. Om det finns en postmodern litterär kanon, så har essäer som ”John Wilkins analytiska språk” och ”Kafka och hans föregångare” en given plats i den.

I den sistnämnda essän ger Borges exempel på äldre författarskap som inte påminner om varandra, men som alla påminner om Kafka. Vilket vi först kan se när Kafka skrivit sina böcker. Borges drar slutsatsen att ”varje författare själv skapar sina föregångare” och ”modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden”. 

Buenos Aires

Detta gäller i mycket hög grad också Borges själv, som gärna hävdar att hans egna idéer inte är så originella, eftersom han kan hitta dem hos medeltida teologer och andra. Men just det kreativa läsandet blir på så vis oskiljbart från det kreativa skrivandet. 

En viss typ av koncept återkommer: ett ögonblick som sammanfattar ett liv, ett liv som är alla liv, en författare som är alla författare, en bok som rymmer alla böcker, ett ord som rymmer alla ord. Så handlar till exempel titelnovellen i ”Alefen” om en punkt i rummet som rymmer alla andra punkter. 

Men Borges vore inte värd att läsa om han gick att reducera till abstraktioner. Det som gör novellen mästerlig är att den samtidigt är mycket mer: en melankolisk kärlekshistoria, en skildring av ett stycke försvunnet Buenos Aires, en parodi på litteraturvärlden i allmänhet och på Pablo Nerudas ”Canto general” i synnerhet. 

Ett påfallande drag är till exempel den motvilja mot nationalism som han hyser.

En samlingsvolym som denna gör det lätt att upptäcka och följa olika sidor av Borges. Ett påfallande drag är till exempel den motvilja mot nationalism som han hyser, trots sin stora kärlek till argentinska nationalmyter. Men sannolikt var han genom ”ett liv som ägnats mindre åt att leva än att läsa” vaccinerad mot missuppfattningen att sådana myter är verklighet, snarare än bara ännu en form av litteratur.

Dock går urvalets kvantitet ibland ut över kvaliteten på det redaktionella hantverket. Sun Axelssons gamla novellöversättningar är bristfälliga, och borde nog en gång för alla ha bytts ut. Vissa av de nyare översättningarna kunde med fördel också ha gåtts igenom en extra gång. Korrfel och blandat slarv vanställer denna volym i likhet med den första.

På så vis fortsätter samma paradox som gällt de senaste femtio åren åtminstone delvis att gälla: att Borges, den odödlige, utövar ett stort inflytande på svensk litteratur, men aldrig riktigt väl introducerats på svenska.

 

 

LÄS MER – Malte Persson: Borges erkände bara den estetiska plikten att finna njutning i ett verk

 

 

PROSA

JORGE LUIS BORGES

II. 1945–1970

Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl

Tranan, 659 s.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är diktsamlingen ”Till dikten”.


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om metoo och fällningen av Aftonbladets Benny Fredriksson-publiceringar.