Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Horace Engdahl liknar sig själv vid Billy the Kid

Horace Engdahl. Foto: HELÉN KARLSSON / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
”De obekymrade”.
Helena Granström. Foto: OLLE SPORRONG

I ”De obekymrade” dömer Akademiens bad boy ut den intellektuella samtiden.

Helena Granström brottas med Horace Engdahl och hans frispråkiga alterego.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur angriper man som recensent en könspolitisk aforism?

Den här, till exempel: ”Män ska vara fula. Det ökar förnedringsfaktorn och är därför sexuellt stimulerande för många kvinnor.”

Genom att diskutera sakinnehållet? ”Nej, det stämmer inte, de flesta kvinnor vill inte alls bli förnedrade, i alla fall inte av någon som inte är snygg.”

Genom att analysera uppsåtet? ”Författaren försöker väcka en reaktion hos läsaren, möjligen också illustrera en politisk poäng, genom medveten provokation.”

Eller kanske genom en rent estetisk bedömning: ”Håller den andra meningen verkligen Engdahls i övrigt höga aforistiska nivå?”

För det handlar förstås om Horace Engdahls bok ”De obekymrade”, vars inledande del består just av detta och liknande belevat sexistiska påståenden om manligt och kvinnligt, framförda av författarens alter ego Mahuro, som sina kategoriska åsikter till trots av allt att döma är en ganska älskvärd typ. 

Att han bereder mig bekymmer beror inte på att jag blir upprörd av de tveklöst kontroversiella ståndpunkter som Engdahl låter honom inta, utan på att jag får känslan av att själva syftet med dem är att jag ska bli det. Mahuros/Engdahls stundtals roande, undantagsvis verkligt subtila och genomgående elegant formulerade utsagor – framförs de för att författaren anser att läsaren måste kunna tåla dem, eller för att han uppfattar deras innehåll som verkligt angeläget?

Metoo-rörelsen

Om att det senare är fallet när det gäller författarens vidräkning med den svenska offentligheten råder emellertid inga tvivel. Engdahl går här hårt åt den mediala logik som tycks vilja spjälka upp samtliga konflikter i goda och onda positioner (och som tilldelat honom själv en entydig placering). 

Liksom metoo-rörelsen, som av Engdahl beskrivs som en blandning mellan skendränkning och pilsnerfilm – till lika delar rättsvidriga skamstraff och en syn på sex som någonting som kvinnor ”utsätts för” av män. 

Att Horace Engdahl ser sig själv som en av samtidens få försvarare av kritiskt tänkande står klart, och han gör inga ansatser att dölja det. Möjligen går han för långt när han liknar sig själv vid den klassiske skurkhjälten Billy the Kid – men bara möjligen, för alldeles oavsett om det är sanningen som han hävdat eller ej, får man säga att han gjort det med imponerande ståndaktighet. Och förresten skulle han själv ännu hellre, som på den gamla goda tiden, av vackra kvinnor liknas vid det helgon som pryder bokens framsida: Sankt Sebastian, en fager martyr genomborrad av orättfärdiga pilar.

Som en på något sätt försonande inramning till såväl självförhärligande som provokation erbjuder boken slutligen också innerliga reflektioner kring det mänskliga: om kärlekens förmåga att försätta en i kontakt med världen, hur det känns att drabbas av svartsjuka och hur man kan tänka sig att änglar ledsagar ofödda barn till deras föräldrar. Dessa stycken utgör i sig ett slags undertext till bokens i övrigt rätt tvärsäkra omdömen: Engdahls manlighet må, som i en annan av Mahuros aforismer, vara liktydig med dominans, men den är i vart fall inte liktydig med okänslighet. 

Inkvisitionen

Men jag uppfattar att Engdahl också har ett ärende som går utöver att kritisera samtidsklimatet, nämligen att påminna oss om vad litteratur faktiskt är: att vi visserligen kan kräva av den att den måste vara sann, men aldrig i moralens mening. ”Litteraturen ska underkänna alla domar”, menar författaren, ”även de rättvisa” – enbart på sådana villkor kan den närma sig sanningen, eftersom det är just i det kreativa, ocensurerade infallet som en sådan kan uppenbara sig: ”Sanningen finns i det förhastade. Sedan ångrar vi oss och ändrar på bilden, så att den blir lika skev som de andras.” Det enda sättet att upptäcka någonting väsentligt inom sig, är med andra ord att vara öppen för att det kan vara vad som helst. 

Vad tycker då författaren, vad menar han egentligen?

Ett sådant sanningssökande kan endast den litteratur som befriats från ideologiska pålagor rymma, men för Engdahl tycks denna frihet inte enbart estetisk, utan politisk i lika hög grad: ”Först när det är glädjerikt att lämna ut de röster som talar i vår inre rymd, lever vi i ett fritt samhälle”.

Vad tycker då författaren, vad menar han egentligen? Gör han sina påståenden om män och kvinnor för att han anser dem vara sanna? För att han anser dem vara är sanna ur ett visst perspektiv? För att gestalta en manstyp som anser dem vara sanna? Eller för att han anser att de, även om de är falska, måste kunna yttras?

Detta, menar Engdahl, är inte läsarens frågor, utan inkvisitionens. Själva poängen med litteraturen, själva poängen med all konst, är att sådana frågor inte behöver besvaras – faktum är att författaren själv inte ens behöver veta svaren. 

Den relevanta frågan blir i stället: Berikas min tanke av läsningen? Och svaret på den frågan: Ja. 

PROSA

HORACE ENGDAHL

De obekymrade

Albert Bonniers, 104 s.

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.