Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu blir stackars Horace Engdahl syndabock igen

Horace Engdahl.Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Johan Lundberg.Foto: Severus Tenenbaum / Timbro
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL
”När postmodernismen kom till Sverige”.

I en ny bok kartlägger Johan Lundberg postmodernismens svenska historia. 

Victor Malm fascineras av en bok som är mer än alla sina detaljer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Postmodernism” är ett ord som betyder många saker. För många, förmodligen. Det kan ju, bland annat, avse en tidsperiod (från 1960-tal till våra dagar), senkapitalismens kulturella logik, stilyttringar i arkitektur, litteratur och konst (tänk Thomas Pynchon, Cindy Sherman, Jeff Koons), men också en filosofisk tradition (Jacques Derrida, Michel Foucault, Gilles Deleuze, ungefär). Ja, ni hör. Jag är knappast ensam om att få huvudvärk av oredan. 

Ordet är som gjort för missförstånd och missbruk, rena dumheter faktiskt; i dag finns det ingen människa som vill bli kallad postmodernist, men allt du ogillar – Donald Trump, konstig konst, genusvetenskap, Hanif Bali – kan avfärdas med det luddiga ordet. Att jag anar oråd när Johan Lundberg nu ställer det i centrum för en förfallsberättelse om svensk kultur och humaniora är alltså inte konstigt.  

”När postmodernismen kom till Sverige” är en sorts uppföljare till ”Ljusets fiender” och ”Det sista museet”, Lundbergs historiskt förankrade stridsskrifter mot i dag dominanta filosofiska, politiska och kulturella idéer. 

Jeff Koons framför sitt berömda verk ”Balloon dog”.Foto: MAJA SUSLIN / TT NYHETSBYRÅN

Han är dock, till skillnad från postmodernismens mindre noggranna vedersakare, ödmjuk inför termens vansklighet, och ger en pragmatisk och enkel definition. 'Postmodernism' betyder här ett stort skafferi av olika filosofier och teorier från det senaste halvseklet, men som ändå har ett gemensamt grundrecept: Allmänbegrepp misstros, banden mellan språk och verklighet anses avklippta, sanningsbegreppet har relativiserats. Ungefär. Inte så kontroversiellt.

Ovanligt nog kompletteras definitionen med en diskussion av bland annat Derridas och Foucaults texter. Där har jag massor av invändningar i det enskilda, framför allt vad gäller betydelsen Lundberg lägger i kopplingarna mellan olika filosofer, de känns mer retoriska än sanningstörstande, men det här är inte platsen för exegetisk skolastik: Lundberg förnekar inte att postmodernismen är en kunskapsform att ta på allvar. 

Framför allt Horace Engdahl. Han är den stora boven i Lundbergs drama

Tvärtom varnar han för den. Den står i motsättning till förnuft och upplysning, allt som skapat den liberala västvärldens förunderliga frihet och välstånd, lite som en irrationell motupplysningskraft vill den blanda bort det moderna projektets kort och bereda grund för någonting annat, aningen oklart vad. Detta är mer kontroversiellt, eftersom det är lika möjligt att argumentera att postmodernismen, eller närmare bestämt poststrukturalismen, fortsätter upplysningens projekt, men genom häftig självkritik, på jakt efter bjälkarna i det arroganta förnuftets öga. 

Jag tror inte att Lundberg håller med, det skulle nämligen betyda att bokens grundtes föll. Men till hans försvar kan man nog säga att en superprecis karakterisering av dessa filosofiska ambitioner åtminstone delvis är beside the point. För nu kommer vi till godbitarna. 

Horace Engdahl. Sara Danius. Jean-Claude Arnault. Källarklubben Forum. Men framför allt Horace Engdahl. Han är den stora boven i Lundbergs drama. Han är den som, inte ensam, men nära nog, står ansvarig för att postmodernismen kom till Sverige och, i förlängningen, hur den tog sig uttryck här. 

Horace Engdahl. Bild från 2001.Foto: FREDRIK PERSSON / AP PRESSENS BILD

Det är inte en tes som Lundberg kan bevisa; hur en idé introduceras, får fäste, blir dominant och mäktig, kan inte ges en enkel förklaring. Det är för komplext, för beroende av tillfälligheter och förbindelser som sannolikt förblir okända. Men man kan berätta en historia. Om den är bra nog kan hänsyn till verklighetens stökighet bli ganska ovidkommande. 

Det är Lundbergs. Omsorgsfullt porträtterar han hur en generation intellektuella bidrog till en betydande mentalitetsförändring i svenskt kulturliv – och lyckas samtidigt kasta ljus på en hel del bestickande lojaliteter och olyckliga kotterier.

Berättelsen börjar i en annan värld. Sverige på 1980-talet. Litterära giganter stampade på scenen, allt tröttare på tidigare decenniers rättrådiga socialrealism. Estetiska bataljer utkämpades mellan morgontidningarna. Var man någon alls att räkna med valde man sida. Moderatledaren Gösta Bohman citerade litteraturkritiker när han höll sommartal. Och där och då, i en tid när litteraturdebatter var viktigare än Allsvenskan, klev Horace Engdahl upp från katakomberna i den smala tidskriften Kris och gjorde entré inför en stor offentlighet. 

Moderatledaren Gösta Bohman citerade litteraturkritiker på 1980-talet.Foto: ROGER TILLBERG / IBL

Han är ganska ung. Smart, språkbegåvad, beläst. Men framför allt är han utrustad med vapen som få andra i debatten bemästrar, och ingen annan med samma finess. Poststrukturalism. Postmodernism. Derrida, Barthes och Blanchot. Sveriges provinsiella efterblivenhet kan äntligen nedkämpas. 

Det går bra för honom. Strid efter strid vinns, allt färre säger emot, och han rör sig fort uppför kulturens karriärstrappa, hela tiden med sin postmodernism i handen. Det svenska litteratursamtalet förändras, han disputerar, blir förstakritiker på Dagens Nyheter, kurtiseras av Svenska Akademien. Och väljs in. I den stora upplysningsinstitutionen, motsatsen till det tankestoff som han har byggt sitt värv på, och med sig tar han snart sina meningsfränder, knutna till varandra genom den (nu) suspekta källarverksamheten Forum, där charlatanen Jean-Claude Arnault lurar bakom draperierna. Men motsägelsen är uppenbar. 

Det kan inte hålla. Inte i längden, det är Lundberg är helt explicit med. Hans tveksamma, högst spekulativa tes är att Svenska Akademien höll på att gå under 2018 delvis på grund av att ”man rekryterat ledamöter med utgångspunkt i deras lojaliteter med ett teoretiskt kluster vars grund bestod i en aversion mot det upplysningstänkande som Akademien var sprungen ur”. 

Förnuftets banemän får riktig makt. Upplysningens ljus är på väg att slockna.

Jag tror att mindre högbrynta, banalare förklaringar når längre. Se bara på den dumlojala kotteri-röta som Klas Östergren vittnar om i sin nya roman ”Renegater”. 

Men boken stannar inte där. Lundberg fortsätter beskriva postmodernismens långa marsch genom institutionerna, från tidskriftskatakomberna, till universiteten, Sveriges riksdag och myndigheter, där den politiseras och i skepnad av postkolonialism, normkritik och intersektionalitet blir allmängods. Förnuftets banemän får riktig makt. Upplysningens ljus är på väg att slockna.

Matilda Gustavsson.Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Ja, här finns det ganska mycket att diskutera. Tagen för sig är själva berättelsen övertygande, intressant och så kontroversiellt värdefull att den förtjänar att bli läst och utvärderad av alla som verkar i Sveriges kulturliv, som ett utmärkt komplement till Matilda Gustavssons ”Klubben”. Men vad gäller analysen av den stora, dåliga, jätteonda postmodernismen väcker ”När postmodernismen kom till Sverige” lika många frågor som den besvarar. 

Bara några, egentligen inte orelaterade exempel: Att som Lundberg läsa Horace Engdahls (ganska fantastiska) avhandling ”Den romantiska texten” som en maskerad frontalattack på upplysningstänkandet är reducerande och märkligt. Stämmer det ens? Är inte skillnaderna mellan allt som Lundberg samlar under beteckningen 'postmodernism' – poststrukturalism, dekonstruktion, modernism, postkolonialism, genusteori – mer betydande än likheterna? Har den litterärt tolkade Derrida från 1980-talet något alls att göra med det normkritiska tramset i Skolverkets handlingar från sent 2010-tal? 

Och bör vi verkligen inbilla oss att ett fåtal personer, framför allt verksamma i medierna, står som syndabockar för något slags skadlig, poststrukturalistisk revolution av det svenska tankelivet? 

Ger Lundbergs historik över postmodernismens historia i Sverige mening?

Lundberg övertygar mig inte om det. Och jag önskar flera gånger att han var mindre slängig, mindre benägen att samla mängder av indirekta bevis på vagt relaterade men farliga, förnuftsfientliga tankar och fiendeförklara en fortfarande vital, mångförgrenad tanketradition. Risken att man, även som välvilligt kritisk läsare, fastnar i detaljinvändningar och andra irritationsmoment är ganska stor. Fast det ska sägas. Jag utesluter inte att sinnesklådan som Lundberg åsamkar mig kan vara välgörande, egentligen. Han trilskas. Han strider. Gott så.

Och, och det här är ett viktigt och, den stora, verkligt relevanta frågan har inte med detaljerna att göra. Den kommer an på helheten. Ger Lundbergs historik över postmodernismens historia i Sverige mening? Kan den lära oss något väsentligt? Jag tror det. Åtminstone så länge vi klarar av att läsa den med en hälsosam kombination av tro och tvivel. 

 

SAKPROSA

JOHAN LUNDBERG

När postmodernismen kom till Sverige.

Timbro förlag, 302 s. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. Han har disputerat på doktorsavhandlingen ”Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning”.