Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon wallraffade långt innan Wallraff

Ester Blenda Nordström körde gärna bil och motorcykel. Foto: PRESSENS BILD
"Ett jävla solsken" har nominerats till Augustpriset 2017.

 

Ester Blenda Nordström granskade utnyttjandet av pigor, korsade Atlanten och stred för kvinnlig rösträtt.

Ida Ölmedal läser en Augustnominerad biografi om en av 1900-talets svenska stjärnjournalister.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det var den heta, bedrägligt vackra sommaren 1914. I Sarajevo avlossades skotten som skulle leda till ett världskrig. Men trots oron i omvärlden var det något annat som fångade stockholmarnas uppmärksamhet när de bläddrade genom tidningen.

Det handlade om pigor. Det var skrivet av en 23-årig kvinna. Och på ett helt nytt sätt.

Svenska Dagbladet-signaturen Bansai hade själv tagit jobb en månad på en sörmländsk bondgård. Hon vittnade om stenhårda arbetsdagar på 16-17 timmar utan mer vila än matrasterna. Pigorna slet sönder sina kroppar för en lön på en tiondel av hennes egen. För hennes kamrater framstod det som en dröm att tjäna ihop till kappa, hatt och cykel.  

Biografi om Ester Blenda Nordström

Ester Blenda Nordström – så hette reportern – berörde djupt, och gjorde samtidigt skandal: bonden hon arbetat hos gick till rasande motangrepp. Reportageserien blev en bok som kom att ges ut i totalt 15 upplagor och 35 000 exemplar. Den blev både pjäs och film. 

Det var den typ av journalistik som på 1970-talet skulle få beteckningen “Wallraff”, uppkallat efter den tyske reportern. Svenskan Ester Blenda Nordström var alltså decennier före. De närmaste åren gjorde hon reportage i liknande stil, om än inte med dolt uppsåt: hon arbetade som lärarinna för samiska barn i Lappland, och tog båten över till Amerika för att se vad som hände med de svenska emigranterna. Även de reportagen gjorde djupa avtryck och kom så småningom att göra henne internationellt känd.

Trots det är Ester Blenda Nordström i dag något av en doldis. Fatima Bremmers nya ”Ett jävla solsken” är mig veterligen den första icke-akademiska biografin om henne. (Margareta Stål skrev en avhandling om henne 2002.)

 

BIOGRAFI

FATIMA BREMMER

Ett jävla solsken – en biografi om Ester Blenda Nordström 

Forum, 376 s.

 

LÄS MER: Fröken Friman-dokumentären stal från kvinnohistoriker

 

Elin Wägner och pennskaften

Ester Blenda Nordström var den yngsta i det legendariska gäng kvinnliga Stockholmsjournalister som kallade sig för Ligan. I spetsen stod Elin Wägner, författare till den politiska romanen ”Pennskaftet” – och ”pennskaft” var vad journalisterna kallade sig: moderna, yrkesarbetande kvinnor med det fria ordet som vapen. För rösträtt, riktig lön och en friare syn på kärlek.

Men Ester Blenda Nordström stod ut även bland dem. Som reporter – hon korsade världshav och trotsade livsfaror i jakten på sina berättelser – men också som person. Hon var en 1910-talets it-girl. Hon körde motorcykel som suffragetterna och festade med prins Eugen och Evert Taube. För att plötsligt skola om sig till bonde. För att sedan ge sig ut på upptäcktsresor igen.

Hon skapade ett eget sätt att vara kvinna i en tid då kvinnor inte ens hade rösträtt.

Elin Wägner, författare och journalist, och maken John Landquist, litteraturkritiker och professor. Äktenskapet upplöstes efter att Landquist förälskat sig i Wägners väninna Ester Blenda Nordström.

Hennes sätt att göra det bär ändå vissa likheter med andra legendariska kvinnliga journalister och konstnärer från ungefär samma tid: jag kommer till exempel att tänka på den sexton år yngre krigs- och modefotografen Lee Miller, som just nu ställs ut på Kulturhuset i Stockholm. Livsaptiten, frihetslängtan, egensinnigheten. 

Båda var de omhuldade fixstjärnor som dock i tidig medelålder drog sig undan i ett mörker, som hela tiden skymtats inom dem. De var också båda beundrade och hett åtrådda av män, för sin skärpa och för sin okonventionella, “pojkiga” charm. 

Den åtrån kunde i en kvinnoförtryckande värld bli den enda, och besvärliga, luckan till den roll man ville ha. Lee Miller ville hela tiden stå bakom kameran, men hamnade där delvis via en kärleksrelation med samt modellande och arbete för Man Ray. Ester Blenda Nordström framkallade målinriktat, och i svår strid med sina egna känslor, forskaren René Malaises förälskelse för att få följa med på hans två år långa upptäcktsresa på sovjetiska Kamtjatka.

 

LÄS MER: Lee Miller – fotografen i krigets skugga

 

Fotografen Lee Miller. Foto: DAVID E SCHERMAN

Ester Blenda och Karin

Även övriga manliga beundrares känslor förblev obesvarade av Ester Blenda Nordström.

För mörkret, och motorn, i hennes liv var, som Fatima Bremmer berättar det, kärleken till Carin Wærn Frisell, dotter till rösträttsaktivisten Stina Wærn Frisell och industrimannen Erik Frisell

De träffas i unga år, Carin hänger med på resor och umgås med Esters vänner och familj, åker bak på motorcykeln, vaktar vid hennes sjukbädd, men aldrig under hela livet är de öppna med sin förmodade relation. Ester Blenda gifter sig en gång, Carin två.

Är det den förbjudna kärleken som driver Ester Blenda Nordström över kanten från rastlös äventyrlighet till närmast maniskt kicksökande, alkoholism och svårmod?

Fatima Bremmer vågar inte säkert slå fast, utan formulerar sin tes i frågor. Till skillnad från nästan allt annat rörande Ester Blenda Nordströms liv finns här inte material att tillgå. Många brev och bilder saknas. 

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström: Råd från en ärrad feminist

 

Fatima Bremmer, journalist

Från Ester Blenda Nordström till Johanna Karlsson

Det finns två skäl till att ”Ett jävla solsken” bör läggas till litteraturlistan på journalistutbildningarna. 

För det första är den ett lysande exempel på porträttskrivande. En bladvändare, men gediget grundad i källmaterialet. Fatima Bremmer har inte bara lärt känna Ester Blenda Nordström, utan också hennes närmaste, och nyanserar deras över- och underdrifter, sätter frågetecken där osäkerhet råder. Hon väver också in Ester Blenda Nordströms mer problematiska sidor, som de möjliga influenserna från rasbiologin när hon romantiserade livet hos samerna.

För det andra är det här ett arv som får det att pirra av frihetskänslor i magen på en journalist – och särskilt på en kvinnlig sådan. Hennes pigreportage väcker associationer till Johanna Karlssons wallraffande (Nordströmmande?) i krogvärlden som avslöjat svartarbete och exploatering. Och hennes orädda fotjournalistik får en att tänka på modiga utrikesreportrar som Cecilia Uddén – eller Magda Gad, som i veckan fick Stora journalistpriset.

Så mycket mark Ester Blenda bröt åt oss! Låt den aldrig slya igen! 

 

LÄS MER: Fackböckerna som är nominerade till Augustpriset

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Ida Ölmedal här.