Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon varken ligger, dricker eller drogar

Marianne Lindberg De Geer.
Foto: KAUNITZ- OLSSON / PRIVAT
”Tvära kast”.
Maria G Francke.
Foto: Peter Frennesson / Sydsvenskan

Konstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer har skrivit dagbok genom coronakrisen. 

Maria G Francke läser en bok som skickligt balanserar mellan inköpslistor och bårhuset.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det ska vara en dagbok i år. Lars Norén och Ulf Lundell flåsar vidare i sina respektive maratonlopp, Åsa Linderborg valde dagboksformen för att bena ut vad som egentligen hände under metoo. Lena Nymans dagböcker offentliggörs i en praktfull utgåva.

In från kulissen kliver Marianne Lindberg De Geer, som började skriva dagbok 10 januari i år och helt oplanerat blev det en skildring inte bara av hennes konstnärs- och författartillvaro, hennes äktenskap med Carl Johan De Geer, hennes tankar kring kultur och kulturliv, plus lite skvaller – utan även en coronadagbok. Det diffusa viruset knackar på och begär att få vara med. Precis som det gjorde i allas våra liv i vintras.

Under nästan nio månader flyttar vi in i den rymliga lägenheten med utsikt över Slussen och Katarinahissen, känner doften av de goda middagarna som maken lagar och som paret helst sitter och äter framför tv-apparaten. Ofta svänger han ihop en äppelpaj också. Dessa stunder skildras så chosefritt och kärleksfullt, De Geers verkar ha det genuint mysigt när de ser tv-serier och fotbollsmatcher tillsammans.

Och hon skriver med självdistans och humor, även när ämnet är i grunden tungt.

Marianne Lindberg De Geer debuterade sent som skönlitterär författare. 2017 kom hennes självbiografiska roman ”På drift”, och under dagbokens gång pågår arbetet med den avslutande delen i trilogin. Dagboken ger hon sig i kast med för att försöka lära känna sig själv lite bättre, och att få stångas mot männen som tidigare personifierat genren. Hon skriver: ”Varför inte nu, när jag verkligen tycker det är så kul, försöka bli en hyfsad författare? Det får vara slut med att skämmas över sina försök och att hänga upp sig på att andra kan bättre. Det finns alltid någon som är bättre.”

Det är inspirerande hur hon tvingar sig att tro på att hennes liv och tankar kan vara av intresse och jag måste säga att mitt intresse är intakt hela sträckan. Kanske gräver hon inte riktigt på djupet alla gånger, men hon är generös. Och hon skriver med självdistans och humor, även när ämnet är i grunden tungt: ”Bettskena, hörapparater och glasögon, börjar få svårt att ta mig ur fåtöljen, ligger aldrig, dricker aldrig, drogar aldrig.”

Kroppens obönhörliga åldrande upptar en stor del av tankarna. Men till skillnad från Åsa Linderborg skriver Lindberg De Geer inte så mycket om utseendet utan mer om funktionerna – och om rädslan att dö. Att hon ska dö ifrån sin man, eller han från henne. Tidigare har livet tuffat på och ålder har inte riktigt varit en faktor, men här blir coronan en katalysator som verkligen gör döden till en överhängande risk.

Hon utomhusfikar, ringer och mailar.

Men sitter still och väntar, det gör hon inte. Hon vårdar sina kontakter med barn och barnbarn, vänner och kolleger. Hon utomhusfikar, ringer och mailar för att hålla liv i sina relationer. Kontakten med Lars Norén är flitig, liksom med Lars Vilks. Men viktigast är väninnorna. Hon blir en av dem som påminner mig om detta: vikten av väninnor genom livet.

Åldrandet, döden och en konstnärs skakiga ekonomi ligger som en dov grundton igenom boken. Marianne Lindberg De Geer distraherar sig genom att glupskt ta till sig allehanda ny kultur – här har vi en kvinna som vill hänga med! Hon shoppar ofta kläder, men oftare böcker som antingen fascinerar eller tråkar ut. Hela lägenheten är full av ”halvätna litteraturfrukter”, som hon uttrycker det. När Cissi Wallins bok kommer slukar hon emellertid den och lägger innehållet jämte det i Fredrik Virtanens utsaga i jakt på sanningen. Även Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader” kastar hon sig över och den gör henne rasande.

”Tvära kast” är titeln och det är exakt vad jag uppskattar med boken – de hisnande pendelrörelserna mellan livet och livet. Å ena sidan: ”I dag kommer varorna från Mathem. Vi måste ändra i listan, nu har vi turkisk yoghurt för flera månader framåt.” 

Å andra sidan hotar både fattighuset och bårhuset. 

Dessa ytterligheter samsas väldigt väl i Marianne Lindberg De Geers bok.



DAGBOK

MARIANNE LINDBERG DE GEER

Tvära kast

Kaunitz-Olsson, 250 s.



Av Maria G Francke

Marianne Lindberg De Geer är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Maria G Francke, medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.