Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon var frihetens röst i det nya Polen

Olga Tokarczuk får Nobelpriset i litteratur 2018.Foto: TRACEY PADDISON / REX/IBL
Stefan Ingvarsson.Foto: CATO LEIN

Olga Tokarczuks böcker är fulla av skuggor, mörker och tvetydigheter. 

Stefan Ingvarsson ser en författare som är allt det officiella Polen vill slippa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. På 1990-talet när den gamla folkrepubliken monterades ner och polackerna fick sin efterlängtade självständighet och demokrati omvärderades även litteraturen. Läsare, kritiker och förlag väntade på en ny röst, ett nytt språk som skulle fånga den nya tiden. 

Jag minns själv när jag kände att nu hade det hänt. En vän till mig satte Olga Tokarczuks ”Gammeltida och andra tider” i händerna på mig och jag läste den i ett sträck. Här fanns ju allt det som fascinerade oss utomstående i Polen. 

Hon fångade det som låg obeskrivet på marken. Hon såg sig omkring och försökte beskriva åkrarna, kyrkorna, resterna av synagogorna, plogarna och tårpilarna med nya ord. Hon drev inte med byarna och hästdroskorna med gummidäck, men hon gick dit där asfalten gick över i en grusväg, där helgonet i kyrkan oväntat har både skägg och kvinnobröst. Hennes plats är Nowa Ruda, en by som bytt ägare, där kyrkogårdar rymmer någon annans förfäder och där dina förfäder ligger i länder som har helt andra namn i dag.

Ödets ironi är att denna fria röst i dag har blivit politisk.

Språket i hennes romaner och berättelser njöt av att inte vara emot något, inte skrivas i opposition. Hon var den nya generationens fria röst. Hon fick vara sig själv och helt egen, hon skrev inte i samhällets eller nationens tjänst. Ödets ironi är att denna fria röst i dag har blivit politisk, men det är inte Olga Tokarczuk som rört sig mot politiken utan det officiella Polen som rört sig bort från det mångtydiga, det skuggrika, det dubbla och det mörka. Det vill säga allt det som är Olga Tokarczuks böcker.

Dagens Nobelpris i litteratur är en meteorit från en annan värld som slår ner i ett splittrat Polen som ska gå till val på söndag.

Regeringen talar om att landet måste resa sig upp och sluta böja knä. Polackerna ska sträcka på sig och visa att de minsann inte står efter någon annan europeisk nation. Därför är Nobelprisen viktiga. Alla länder vill bli sedda och uppmärksammade, men få vårdar sina bevis på internationell betydelse lika ömt som polackerna. 

Polens kulturminister säger sig ha försökt att läsa flera av hennes böcker, men aldrig tagit sig igenom en hel.

Marie Curie är här känd under sitt polska efternamn Sklodowska och du kan räkna med att stolt få höra att hon var polska och fick två Nobelpris om du kommer in på ämnet kemi eller fysik med gemene polack. Polskan har ett eget ord för Nobelpristagare, noblista, och det känns särskilt komiskt i dag att tänka sig att Tokarczuk ska få detta epitet, en sorts kunskapens och andens adelstitel som inte passar henne. Hon kommer heller inte att tjäna sitt syfte som nationell hjälte och bevis på att polacker är en stor och viktig nation. Det gjorde inte heller poeterna Czeslaw Milosz och Wislawa Szymborska när de fick sina Nobelpris.

För om detta Nobelpris har en politisk betydelse i ett splittrat Polen som precis ska gå till val så är det att det stärker en annan idé om vad detta land och språk är och kan vara. 

OLGA TOKARCZUK

Olga Tokarczuk är född 1962 i Polen, och verkade som psykolog innan hon blev författare. Hon debuterade som poet, men har skrivit i många genrer: romaner, noveller, essäer och filmmanus. Tokarczuk har sålt i stora upplagor i sitt hemland och är översatt till ett 30-tal språk. Romandebuten skedde 1993 med ”Bokfolkets resa”, men genombrottet kom 1996 med ”Gammeltida och andra tider” (på svenska 2006). 2014 publicerades storverket ”Jakobsböckerna”, en närmare tusen sidor lång roman om den polsk-judiske sektledaren Jakob Frank. Olga Tokarczuk har varit engagerad i vänstertidskriften Krytyka Polityczna och är medlem i Polens gröna parti, Zieloni 2004.

Polens kulturminister säger sig ha försökt att läsa flera av hennes böcker, men aldrig tagit sig igenom en hel. Inte så konstigt eftersom dessa böcker går på tvären mot allt han står för. Ingen kommer att ändra politisk åsikt av en guldmedalj som delas ut av den svenska kungen. Dessa böcker har en helt annan betydelse. 

De är ett utsäde ur vilket ett helt annat Polen och Europa kan växa fram. Den framstående polska idéhistorikern Maria Janion är känd för sitt citat om att Polens ska gå mot Europa, men med sina döda. 

För alla som vill gå ut i världen, in i framtiden, men ta historien med sig räcker det att packa Olga Tokarczuks romaner. 

 

Stefan Ingvarsson är kulturjournalist, översättare och medarbetare på Expressens kultursida. Han är för närvarande kulturråd i Moskva.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Peter Handke är en allvarets författare

LÄS MER – Anna Hellgren: Svenska Akademien står fortfarande i vägen för litteraturen

”Kontroversiell” och ”något att jubla över” – så beskrevs litteraturpristagarna.