Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon utnyttjar dem och tar vad hon vill ha

Anne Carson.Foto: OKÄND / ELLERSTRÖMS
”Lediga män”.
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Ulf Olsson gläds åt Anne Carsons lekfullhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tre saker jag gillar i Anne Carsons poesi: att raderna oftast är korta och inte så svåra att läsa, att hållningen är prosans avslappnade, och att dikten försöker säga något. Nu lyckas den inte alltid – men den försöker. Och om den misslyckas med att säga något, kanske den just därigenom får sin verkan? Den talar kanske i det den inte förmår säga?

Ytterligare en sak jag gillar med Carsons dikter är att de ofta är roliga – för det är ju roligt att trampa snett ibland, att ramla och falla, och i fallet lära sig av sina misstag. Dessutom gillar jag Carsons texter för att de inbjuder oss att härma henne.

Hon lägger beslag på dem, utnyttjar dem.

I ”Lediga män”, ursprungligen utgiven 2000, går Carson som vanligt i dialog med sina antika diktare. Eller dialog: hon lägger beslag på dem, utnyttjar dem, tar vad hon vill ha eller behöver för sin egen dikt. Och inte bara antika dikter, inte bara Sapfo och Antigone ingår bland dessa lediga män, utan också den franska skådespelerskan Catherine Deneuve, vars person Carson intar och gör till lärare i klassisk litteratur. Texten – som är en essä – vindlar fram: ”Var finns det ironiarbete som hittar trådar som leder ner från ytan till ett annat undertilliggande mönster och håller forsarna på plats?”

Sådana vändningar ställer stora krav på översättaren, som här Lars-Håkan Svensson, som i ett kort efterord berättar hur han hanterar denna diktare som återger andras dikter: han följer Carson också när hon begår sina filologiska misstag. Men kanske begår han också små misstag: ”Lediga män” är inte någon helt lyckad översättning av originaltiteln ”Men in the off hours”. Och det pris vi betalar för denna översättning, god som den är, är kanske en normalisering – som om misstag kunde undvikas med mer ordning.

En misstagens höga visa – så lätt att gilla.

Det är av våra misstag vi lär oss – så lyder gottköpsmoralen. Säkert är det sant. Men vad är det som gör ett misstag till ett misstag? Carson tar Aristoteles till hjälp: hon ser  att han tillbakavisar vanliga ord i dikten, sådana som bara säger det vi redan vet, liksom också konstiga ord, som bara gör oss förbryllade. Men metaforen låter oss ”få tag på något nytt & fräscht”. Språkliga misstag, med andra ord: ”det vi ägnar oss åt när vi gör poesi är misstag”. 

Se där en poetik, en lära om poesins väsen, om hur poesin görs av både skrivare och läsare. En misstagens höga visa – så lätt att gilla. Och mitt i de anspråksfulla beslagen av antik dikt, mitt bland sammanfogningarna av antikt och hennes egen värld, blir Carson ofta drastisk, ofta lekfull, och väldigt mänsklig: ”Kärnfrågan för oss människor är vår ofullkomlighet.” 

ESSÄ

ANNE CARSON

Lediga män

Översättning Lars-Håkan Svensson

Ellerströms, 167 s.

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap, för närvarande verksam på Berkeley i Kalifornen, och medarbetare på Expressen kultur.