Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon tar sig genom sprickorna i fasaden

Valerie Kyeyune Backström.Foto: Jasmin Storch / Modernista
”Ett nytt England”.
Maria Ramnehill.Foto: Petter Trens / GP

I Valerie Kyeyune Backströms roman ”Ett nytt England” är ytan bedövande.  

Maria Ramnehill läser en fin debut som tar sig bortom alienationen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I somras skrev kulturjournalisten Valerie Kyeyune Backström på den här sidan om sin skamfyllda kärlek till det stora landet i väster. Det USA som de senaste halvdecenniet har dominerat världen ekonomiskt, kulturellt, militärt. 

Med den kärleksförklaringen i bakhuvudet, har jag svårt att inte läsa hennes debutroman ”Ett nytt England” som ett 260-sidors porträtt av sprickorna i kärleksobjektets fasad. 

Den första halvan utspelar sig på Los Angeles barer och framför panoramafönster i en värld där klasstillhörighet ses som en fråga om smak och essens: vem är du innerst inne, är du en taximänniska eller t-banemänniska? En ung kvinna, vi får aldrig veta hennes namn, har lämnat Europa för USA och hon är där för att klättra. 

En tydlig men aldrig uttalad rasism gör hennes ställning särskilt bräcklig.

Det enda hon har är sin skönhet och hon vet att den är förgänglig. Hon söker sig till de rika kretsar där kvinnor reduceras till männens accessoarer. En tydlig men aldrig uttalad rasism gör hennes ställning särskilt bräcklig, hon blir en ”djungelkvinna” för männen hon träffar, en kontinent för dem att erövra. 

När hon väl träffat och flyttat in med en man är han lika frånvarande i romanen som han är i relationen. Hans otrohet får hennes alkoholvanor att förvandlas till en ovana, och romanen förflyttar sig till en rehabklinik utanför staden. 

Här får bildspråket en annan färg. Borta är det desinficerade och ytliga Los Angeles, där allt är blankpolerade glasytor. I rehabcentret vänds kylan till sin motsats. Färgerna är varma, de sover på marken, de odlar sin egen mat och gräver i jorden och smutsen. Rehabcentret utlovar den slags autenticitet som huvudpersonen har längtat efter, där kroppens muskler formas i naturen snarare än på ett gym. Här verkar den tidigare cyniska och blaserade huvudpersonen för första gången knyta an till landskapet. 

Överallt är skenet verkligare än verkligheten.

Men denna värld visar sig snart lika falsk som den förra. Ytligheten i den första delen är uppenbar och självrefererande. Oliverna i drinkglasen är hämtade ”från själva föreställningen om en oliv, en idévärldsoliv, perfekt ellips, skalet spraylackat i färgkoden #808000.” Överallt är skenet verkligare än verkligheten. 

Ett par gånger träder författarrösten fram och tar plats genom kommenterar, skriver ”ni fattar”, eller provar olika kanske-meningar: ”Hon läste inte böcker.” ”Eller så gjorde hon det.” Genom omtagningar och revisioner osäkrar Kyeyune Backström berättarröstens sanningsanspråk, i kontrast till huvudpersonens irriterande tvärsäkerhet. 

Vid en första anblick kan ”Ett nytt England” påminna om andra samtida romaner om cyniska och alienerade män eller kvinnor kring 30 som ligger runt i jakt på kärlek eller mening i en värld som verkar motarbeta bådadera. Men likheterna är bara ytliga. Här är äntligen en roman som gör något intressant av denna alienation, och Kyeyune Backström har skrivit en mycket lovande debut. 

De anglicismer och översättningslån som först irriterar, påminner mig snart om hur svenska stjärnor brukade hånas som tillgjorda och falska, när de efter många år i USA blivit ovana att prata svenska. Ett hån som jag misstänker inte skulle få något gehör i dag, när få minns begrepp som ”den amerikanska kulturimperialismen” eftersom dominansen är total. 

Detta är kanske romanens egentliga ämne, ett porträtt av hela västvärldens dekadenta fas – där det enda vi tror att vi kan lita på är banken.

 

 

ROMAN

VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM
Ett nytt England
Modernista, 264 s.

 

 

Av Maria Ramnehill
Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Ett nytt England” av Maria Ramnehill, kritiker i Göteborgs-Posten.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=72195&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter därute oavsett kön.