Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon sticker hål på myten om det gayvänliga Sverige

Tiina Rosenberg. Foto: Eva Dalin
Foto: PRIVAT

Forskaren Tiina Rosenberg har gjort en grundlig genomgång av den svenska teaterns queera samtidshistoria.

Hanna Johansson läser ett utmärkt referensverk som påminner om hur mycket som finns kvar att göra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. År 1998 ägde Europride för första gången rum i Stockholm, ”Fucking Åmål” gick på bio, Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”Ecce Homo” öppnade till våldsam debatt, och i Göteborg dömdes två män för mordet på Josef Ben Meddour, en homosexuell man som sköts till döds med två skott i Keillers park. Ett genom ryggen, genom hjärtat. Ett i huvudet.

I Tiina Rosenbergs nya bok ”HBTQ spelar roll: Mellan garderob och kanon” är 1998 ett slags startpunkt för hennes grundliga genomgång av den svenska teaterns queera samtidshistoria. Det är då som gaydramat verkligen börjar röra sig från det subtexttyngda och kodade till det explicita, öppna och angelägna för alla – inte bara för dem som förmår tolka symbolerna.

Medan den svenska teaterhistorien befolkas av såväl queera gestalter (Tintomara i ”Drottningens juvelsmycke”, Siri von Essen och Marie Caroline David i ”Tribadernas natt”) som queera aktörer (regissören Brita von Horn, Stadsteaternchefen Vivica Bandler) är det först på senare år som man har börjat benämna dem just så.

Tiina Rosenberg tecknar den utvecklingen med lätt hand utifrån tematiskt indelade kapitel med rubriker som ”Folkkära HBTQ-pionjärer”, ”Lesbisk teater” och ”I skuggan av aids”. Hon skriver om After darks betydelse för svensk camp, om reaktionerna på Stadsteaterns och Dramatens uppsättningar av ”Angels in America”, om lesbisk revy i källarlokaler och om Ann Petrén som Dr. Fregoli i Unga Klaras hyllade queerversion av ”Det allra viktigaste”.

Föreställning fick avbrytas

Boken är en lägesrapport, ett utmärkt referensverk som ritar fram linjerna mellan den queera scenkonstens punkter och blottlägger ett sammanhang. Grundtonen är optimistisk så till den milda grad att jag först nästan blir irriterad: är allt verkligen så jävla bra? Går det bara framåt?

Nej, givetvis inte, är svaret som gradvis sipprar igenom texten. Rosenberg återger hur regissören Mattias Brunn så sent som 2016 blev tvungen att avbryta en föreställning av ”Männen med rosa triangel” i Eslöv efter att publiken utsatte ensemblen för hån och tillmälen. Skådespelaren Aleksa Lundberg vittnar om de fullständigt kafkaeska, ofta explicit transfobiska turerna kring hennes många ansökningar till Sveriges olika scenskolor.

Och när Rosenberg skriver om några av reaktionerna på Jonas Gardells hyllade romantrilogi och tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” ringar hon in något centralt i svenskt kulturlivs förhållningssätt till HBTQ-frågor: plötsligt föll en hel nation i gråt över hur aidskrisen yttrade sig i Sverige, som om de aldrig hade hört talas om den förut.

Jag tänker än en gång på Josef Ben Meddour, som här förekommer i kapitlet ”Hatbrottsdramatik”. 2009 dramatiserades Johan Hiltons reportagebok ”No tears for queers” från 2005, där Josefs öde skildrades tillsammans med Johan Pettersson som mördades brutalt i Katrineholm år 2002, och amerikanske Matthew Shepard som misshandlades till döds i oktober 1998. Om mordet på Shepard handlar också Moisés Kaufmans pjäs ”The Laramie project”, som Carolina Frände regisserade för Stadsteatern i Skärholmen tidigare i år.

Homfobiska hatbrott

I USA blev hans död startskottet för en debatt om homofobiska hatbrott som fortfarande pågår. Fastän ”No tears for queers” Riksteaternturné beskrevs som en succé kan man inte påstå att den fick samma effekt här. Alla minns Europride, ”Ecce Homo” och ”Fucking Åmål”; nästan ingen känner till Josef Ben Meddours namn när jag frågar.

”Sverige är inte USA”, skrev en recensent om den första svenska uppsättningen av ”Angels in America” på 1990-talet. Underförstått: vi har inte aids här, vi har inte hatbrott. Vi är så progressiva och frigjorda att marginaliserade grupper inte ens borde känna ett behov av en gemenskap sinsemellan.

De exempel och vittnesmål som Rosenberg samlat in sticker effektivt hål på den attityden. Trots den genomgående hoppfullheten väjer ”HBTQ spelar roll” inte från insikten om att det finns mer kvar att göra – kanske främst från publikens, institutionernas och mediernas håll. 

 

SAKPROSA

TIINA ROSENBERG

HBTQ spelar roll: Mellan garderob och kanon

Leopard, 478 s.

 

Hanna Johansson är medarbetare på Expressens kultursida.