Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon skriver så att det gör ont

Sara Villius.Foto: Irmelie Krekin / Norstedts
”Madonna”.
Victor Malm.Foto: Izabelle Nordfjell

Längtan efter närhet, skrivkramp och äktenskapliga fasor. 

Victor Malm hittar några av den litterära ensamhetens huvudingredienser i Sara Villius ”Madonna”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Mitt i livet, med man och barn, känner sig berättaren i Sara Villius nya roman ”Madonna” fasansfullt ensam. Det var mer än ett decennium sedan vi sist fick läsa en ny Villius, men tonen, grundkänslan, ensamhetsestetiken känns igen. Och nu, efter tystnaden, skriver 00-talets unglitterära stjärna om en författare som försöker skriva, men har glömt hur man gör. Det som kommer fram är nästan ingenting. 

Hon försöker också finna sig till rätta i det där andra, förment verkligare livet, i moderskapet, kärnfamiljen, i diskborstar och smutstvätt, men kan inte, vill inte. Ingen av identiteterna som står henne till buds klär. Kvar av livet är bara en molande vantrivsel – ful som sorgkanten under nageln – och ett stickande, svårt begär.  

Livserfarenheten som Villius gör litteratur av är nog ganska vanlig, lika smärtsam som banal, sedan länge förbunden med en halvobligatorisk koreografi: lite otrohet och andra flängigt sorgsna försök att ta sig ur det självvalda fängelset. Som aldrig hjälper, aldrig blir annat än förvärrande bekräftelser av hur stilla och orörligt allt har blivit, hur över det mesta är. Så också här. 

Det är väldigt snyggt gjort.

Men att det rör sig om helt vanlig sorg och ensamhet mitt i livet är knappast en estetisk invändning. ”Madonna” är en vass, mörk roman. Liten till omfånget, berättad i tablåer som ibland bara består av ett par meningar och sällan är längre än en handfull sidor, kärv och slängig i prosan, men laddad med ett tragiskt tryck. Villius skriver så det gör ont. 

Särskilt när hon kommer det såriga, tvetydiga, både bejakande och destruktiva begäret nära. Den namnlösa jagberättaren drivs av en djup, ekande närhetslängtan, av en vilja att bli sedd, rörd, och det gestaltas vackert som ett slags begärets kroppsliga uppmärksamhet. Som ögon i nacken, små känselspröt, strålningen man känner i armen när den är nära en annan – det är väldigt snyggt gjort. Längtan blir sinnlig, ett sätt att befinna sig i rummet på, gå ner för gatan, begära blickar och samtidigt bli lätt äcklad när de ges. 

”Madonna” är en direkt plågsam roman.

Det är dessutom väldigt ledsamt. Ensligt, låst. För den där längtan verkar inte gå att artikulera, bara kommunicera genom ögonkast, en dröjande hand, korta knull, tunna förbindelser som passerar förbi, försvinner, lika hopplösa som det trots allt bestående, halvdöda äktenskapet. Inget räcker: ”Hur ska jag stå ut nu? Gång på gång har jag ropat. Någon välsignad gång har jag fått svar. Men jag fortsätter ändå ropa.”

Visst, det blir lite rörigt ibland, och tablåberättandets ointresse för dramaturgins svårare trick – övergångar, passager som smyger mot poängen i stället för att dunka den i läsarens ansikte – är begränsande, men Villius har ändå lyckats skapa en ganska stor sak, och sådana kräver inte nödvändigtvis duktig litterär teknik. 

Hon har nämligen skrivit något som känns sant: livet är en kompromiss, omöjlig att uthärda, men ändå så lätt att fortsätta bära. 

”Madonna” är en direkt plågsam roman. Och en av årets finaste. 

Roman

SARA VILLIUS

Madonna

Norstedts, 220 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

KULTUR-EXPRESSEN: Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?

I spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Victor Malm och Jasenko Selimovic talar om kontroversen som 2019 års Nobelpris till Peter Handke utlöste