Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon skars fram ur sin mor och tämjdes till lydnad

Hanna Nordenhök.Foto: Kajsa Göransson / Norstedts
”Caesaria”.Foto: NORSTEDTS
Therese Eriksson.

I nya romanen återvänder Hanna Nordenhök till institutionernas övergivna barn. 

Therese Eriksson läser en högtidlig författare vars allvar aldrig kliver fel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Utanför Malmöfönstret, på andra sidan gatan, står en aspdunge. Tät, med vibrerande löv. Berättarjaget i Hanna Nordenhöks förra roman, ”Asparna” (2017), betraktar träden genom fönstret, först som liten och sedan senare, när hon återvänder till sitt barndomshem; asparna har skjutit i höjden. Diktjaget i Nordenhöks nya roman, ”Caesaria”, betraktar också, i en annan tid, träden och naturens skiftningar från sitt kammarfönster på sommarresidenset Lilltuna. Rönnarnas prassel, koltrastens sång, grävlingarnas dova läten som blandas med tamboskapens råmanden.

Caesaria förvaras på Lilltuna. Sitt namn har hon fått efter hur hon kom till världen – framskuren ur sin mor, i ett av den svenska obstetrikens allra första kejsarsnitt på 1860-talet – och till Lilltuna har hon förts av doktor Eldh, han som gav henne livet men inte kunde rädda hennes fattiga mor. Moderns bäcken har han sparat åt henne, visar det för den unga flickan under sina sporadiska besök på gården, alltmedan hon skriver ner de journalanteckningar han dikterar ur minnet. Ibland tar han med sig presenter.

Liksom i ”Asparna”, där Råby ungdomsvårdsanstalt stod i centrum, rör sig Nordenhök i ”Caesaria” bakåt i historien och till de institutioner och maktinstanser som bestämt utsatta barns liv. Doktor Eldh har Caesarias öde i sina händer, och vill nog gärna tro att han gör en god gärning när han placerar henne på Lilltuna, där hon växer upp i nära symbios med tjänstefolket och långt ifrån den fattigdom hon fötts ur, men också: undangömd. Hemlighållen.

Om hennes midja knyts ett långt snöre.

”Caesaria” kan läsas som en roman om den moderna gynekologins och obstetrikens framväxt, men handlar än mer om dess konsekvenser. Doktor Eldh och hans journaler är förvisso ett återkommande inslag, och en ständig skugga, men jag läser den här berättelsen framför allt som en skildring av det utsatta, isolerade barnets blick på en värld hon försöker förstå sig på. I sin recension av ”Asparna” skrev Malin Ullgren i denna tidning (11/9-17) om hur ”sammanflätad omvårdnaden kan vara med maktutövningen” för det övergivna barnet, och det är ett tema som genljuder i ”Caesaria”.

Läkarvetenskapen och dess (ibland hänsynslösa) landvinningar finns ute i den stora världen, men Caesarias liv på Lilltuna är litet och cykliskt. Om hennes midja knyts ett långt snöre, i vilket hon löper över ägorna; man är rädd att hon ska fly. Men det fängelse de vuxna ser i hennes liv på Lilltuna är den enda tillvaro hon känner till och när husfrun Fanny, i en av romanens allra mest gripande scener, försöker sätta henne på fri fot vänder hon tillbaka. Hon slipper repet, men knyter det om magen i alla fall – trots att ingen längre håller i andra änden.

Hon har sitt insisterande allvar, sina knivskarpa detaljer och exakta metaforer.

Hanna Nordenhöks prosa är alltid klar och, i verk efter verk, konsekvent högtidlig. Jag vet ingen annan svensk samtidsförfattare som så oförtrutet balanserar sitt allvar precis på gränsen till outhärdlig anspråksfullhet, och gång på gång klarar upp den balansakten. Stundtals kan det bli stumt och liksom stängt, inget som lättar upp, inga skratt. Men, den som är ihärdig blir också övertygande, och Hanna Nordenhök behöver inte humorn; hon har sitt insisterande allvar, sina knivskarpa detaljer och exakta metaforer.

Nordenhök har då och då jämförts med P O Enquist och sådana spår finns också i ”Caesaria” – den mest självklara associationen, med tanke på 1800-talsläkarnas gränslösa intresse för kvinnans kropp och själ, är ”Boken om Blanche och Marie” (2004) – men här finns också doft av Sara Stridsberg. Och inte bara för skildringarna av utsatta unga i institutioners makthänder, utan också för den poetiskt symboltyngda prosan.

Himlarna och molnen, fåglarna och träden. Kalven som slits ur den döende kons kropp. 

Överlevnad, i en värld av skönhet och mörker.

 

 

ROMAN

HANNA NORDENHÖK

Caesaria

Norstedts, 244 s.

 

 

Av Therese Eriksson

Hanna Nordenhök är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Therese Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet. 

 

”Det som jag hatade mest blev mitt liv”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson, om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar. 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.