Hon ser döden som en början och inte ett slut

RECENSION. De flesta har nog drabbats av det magiska i tanken på att det varje sekund, dygnet runt, föds nya människor till världen. Varje sekund nya liv, ny glädje, ny gränslös kärlek. Men lika sant är förstås att det varje sekund släcks liv, liv som i de flesta fall lämnar efter sig ett avgrundsdjupt hål av sorg hos dem som blivit kvar. 

Jenny Tunedals ”Dröm, baby, dröm” tar avstamp i tanken på döden som en början, snarare än som ett slut. För den som blivit kvar börjar ju nämligen det vi kallar ”sorgearbetet” – som om det vore en uppgift att ta sig an med uppkavlade ärmar, något som med nit och flit kan göras färdigt och läggas till handlingarna. Trots att sorgen kanske snarare, med Tunedals ord, ”är som en frimärkssamling, den tar aldrig slut”.

Vill man läsa biografiskt, kronologiskt – och varför inte – är ”Dröm, baby, dröm” en fortsättning på den sorgediktning som påbörjades i Tunedals senaste bok, den Augustprisnominerade ”Rosor, skador”. Där skildrades med existentiell galghumor och rörande svärta hur det är att förlora en älskad person till demenssjukdom, ett slags död before the fact. 

I ”Dröm, baby, dröm” är döden fullbordad, total. Enda sättet att umgås med den döda är i drömmen, i psykiatriska självskattningsformulär på internet, i arketypiska berättelser om mödrar och barn, födsel och död. Diktens landskap doftar starkt av Jung, Elektra och hennes komplex spelar en framträdande roll och drömtydningen återupprättas – med viss ironisk distans – som terapimetod och konstnärligt uttryck. Precis som drömmen är Tunedals diktning ömsom rap och associativ, ömsom långsam, meditativ, repetitiv. Det vardagliga existerar på samma plan som det upphöjda. Bredäng gränsar till barndomen, samhället delar säng med sömnlösheten.

Döden är något som händer, liksom livet händer, och mitt i allt står människan och försöker känna sig storslagen.

De flesta böcker om döden handlar förstås egentligen om livet. Det ligger trots allt i sakens natur, eftersom döden bara betyder något i relation till sin motsats. ”Dröm, baby, dröm” är inget undantag, men till skillnad från mycket av livet/döden-diktningen är Tunedal befriande brutal och osentimental kring frågan om vad alltihop tjänar till. Döden är något som händer, liksom livet händer, och mitt i allt står människan och försöker känna sig storslagen. Tunedal jobbar med ett slags axelryckningens poetik, bygger upp något komplicerat och vackert för att sedan plötsligt rycka undan mattan under sitt eget poetiska bygge.

Kan du säga något du vet

Vi stod mycket nära i min familj Som råkor, lämlar, valar Vi hade en

ravin på tomten Det var både praktiskt och opraktiskt Alla kunde kasta

sig ner närsomhelst Snubblande likt gnuer

Varför skulle vi inte

Jag vet inte

Tunedal bollar till synes vårdslöst men slitna bilder och begrepp, ofta hämtade från naturen (ljus, hav, träd, moln, hjärta) och lyckas så göra dem skinande nya igen. ”Dröm, baby, dröm” är en sorgeskildring kokad på lika delar gott humör och småputtrig ångest – sårig och snårig och alldeles underbar.

Amanda Svensson är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.