Hon reser norrut mot en nedlagd värld

RECENSION. En resa till ”gränsregionerna”– Cecilia Hanssons nya roman ”Snö och potatis” skriver en färd till olika destinationer: Tornedalen, barndomen, döden. Och till livet, andningen. Ljuset. Kunskapen: att få veta.

”Snö och potatis” är en dagboksliknande roman, som vrider sig runt den genomgripande frågan om hur jag blev den jag är: vad formade mig? Och vad för jag vidare till andra, till mitt barn? Hur formar jag en annans liv? Den skrivande är dotter men också själv mor till en dotter. Som barn förde Cecilia dagbok: ”Jag läste och antecknade, en kalender över livet som formades”. Romanen är då den vuxna författarens livskalender. 

Gränsregioner: var går just mina gränser? ”Det som definierar en som människa, när börjar det? Det som gör att man hela livet ska relatera till den punkten. Som skurit upp en gräns mellan nuet och det som varit.”

Färden till gränsen, och över den, förbi den, görs med en helt vanlig bilresa med familjen. Mannen kör, kvinnan dirigerar, i baksätet en dotter. En resa till ursprunget, till de döda, de som gått före – och resans motor är viljan att veta: hur var det? Men också tvivlet: ”Och varför ska jag hålla på och rota i allt? Nog finns det väl bättre saker att göra”.

Hansson berättar om en skolutflykt till en konstutställning.

Färden går till gränsregionernas språkblandningar. Det är en klassresa genom ett samhälle som förlorat sin stabilitet i privatiseringarnas tidevarv. En nedlagd värld, avfolkad men fortfarande bebodd.

Hansson berättar om en skolutflykt till en konstutställning, målningar av Edvard Munch: ”Hela uttrycket sträckte sig mot mig. Jag hade aldrig sett något liknande i mitt liv.” Hon ser ett löfte i konsten, ett löfte om att ”det en dag skulle bli annorlunda”. Barnet åker skidor i skogen: ”Blicken mot trädtopparna. Drömmen om ett liv bortom skogen”. Och kanske är det själva poängen med denna resa tillbaka: det blir en resa till denna längtan att bli en annan, en längtan som också är en förlust, man går över en gräns: det kan ”aldrig bli som förut igen”.

”Snö och potatis” är formulerad i korta, enkla bilder, ibland kompletterade med en mer generell reflektion. Den är lätt att tycka om, men formen är ändå inte problemfri – det känns som om den korta, dagboksliknande anteckningen hindrar fördjupning. Tankebilder, kunde man kalla dessa anteckningar, men de saknar något, kanske drar de åt för många olika håll? De kan någon gång kännas outförda, man skulle ibland vilja pressa dem på mer innehåll.

Men resan bildar också en cirkelrörelse. Den går till ett Norrbotten som vid förra sekelskiftet drabbades av tuberkulosen, till sanatoriet där mormodern legat inlagd. Cirkeln sluts när Cecilia får problem med andningen: covid. Kanske handlar denna roman ytterst om just andning: ”att skapa sig en egen andning”.

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.