Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon pekar tydligt ut hur orättvist livet är

”Ogjort”.
Doris Dahlin.Foto: Jan-Ake Eriksson
Martina Montelius. Foto: NIKLAS HELLGREN

Att läsa Doris Dahlins nya roman är som att lyssna till sorglig musik. 

Martina Montelius tror dock att författaren kan bättre än hon visar i ”Ogjort”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Doris Dahlin har genom hela sitt författarskap varit tydlig med på vems sida hon står: den fattiges. Den självbiografiska romanen ”Skammens boning” (2008) är en av de mest avslöjande böcker jag läst om det moderna Fattigsverige. Den stannar inte vid vittnesmål om hur det är att lida brist, utan gräver i bristens orsaker, komplikationsnivåer och snåriga effekter på den som drabbas. Och Dahlin har fortsatt leta i det mänskliga psyket, med både självhjälpsböcker och skönlitteratur – alltid med blicken fäst på det som i dagligt tal slarvigt, ofta rentav orättvist – kallas ”svaghet”. 

Nya romanen ”Ogjort” är inte Dahlins starkaste bok, men utan tvekan en av hennes mest sympatiska. 

Papperslösa städerskan Elena har flera uppdrag i den lilla byn Vittermark i Västerbotten. Bakvägen, via det utanförskap som bland mycket annat medför att många kallar henne ”städerskan” i stället för att lära sig hennes namn, kommer hon allt närmare ortsbefolkningen. Ni vet: den som inte riktigt inkluderas blir i stället vittne till mycket. 

Elena är dessutom en ovanligt känslig människa. Så intensivt uppfattar hon andras inre tillstånd att det gränsar till tankeläsning. Tyngd som hon är av sina egna sorger försöker hon värja sig, men det är ingen idé. Omvärldens smärta översvämmar henne, och hon hamnar mitt i den tragedi som döljer sig bakom läraren Joys plötsliga försvinnande. 

Språket är rakt och enkelt. Jag får ingen utmaning. Ingenting för språklusten att ta spjärn mot.

Under läsningen av ”Ogjort” gråter jag några gånger. Det kan inte hjälpas, eftersom boken så tydligt pekar på hur monstruöst orättvist livet är. Men bakom tårarna finns insikten om att livet inte heller är så enkelt som i romanen. Den högkänsliga, allt försakande Elena, liksom Joys slipsklädde hustrumisshandlare till make, den gamle surgubben uppe i skogen, trevlige Abdi i spelbutiken – de är alla önskedrömmar om en värld där det onda är tydligt avgränsat från det goda, där ingen tvekan finns om vad som är fel, och hur det borde rättas till. Och jag undrar varför Doris Dahlin låter sin bok göra halt på den nivån, i stället för att använda den förmåga till komplexitet och analys hon alldeles uppenbart besitter. 

Inte heller som litterär upplevelse står ”Ogjort” ut i Dahlins produktion. Språket är rakt och enkelt. Jag får ingen utmaning. Ingenting för språklusten att ta spjärn mot. 

Därför läser jag boken på samma sätt som man lyssnar till sorglig musik. Det är inte det sämsta. Ibland kan man få unna sig att bara förbanna mörkret och sedan tända ett ljus och tänka att det ändå finns varma hjärtan. Men jag tror att Doris Dahlin egentligen kan bättre än så här. 

Roman

DORIS DAHLIN

Ogjort

Ordfront, 246 s. 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker och författare samt medarbetare på Expressens kultursida.

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.