Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon offrar fågeln på det sexuella spelets altare

Helena Österlund.Foto: Severus Tenenbaum.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Helena Österlunds förra roman innehöll ingående sexskildringar.

Martina Montelius hittar intressantare spår i den nya.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det som gjorde intryck på mig i Helena Österlunds förra bok ”Min sårbara kropp” var varken de ingående skildringarna av sexuella experiment eller drömmen om närhet till Helene Billgren. I stället var det Österlunds volontärarbete på Stockholms katthem, och i synnerhet relationen med den blyga katten Torleif, som Österlund sedermera adopterade. I detalj fick vi följa hur Torleif gradvis vågade närma sig en boll, och till sist rentav leka med den. Torleif var så rädd och utsatt, och Helena orkade vänta på honom. Antagligen stod den delen av boken ut eftersom den inte handlade om hur författaren undersöker sig själv (en genre jag generellt har mycket svårt för), utan om hur hon med största ömhet och beslutsamhet försöker förstå en annan levande varelse. 

I nya ”Att spegla sig i någon annans vatten” är det Julies grönsiska i Strindbergs ”Fröken Julie” som öppnar texten för mig. Fågeln som Julie betraktar som ”den enda levande varelse som tycker om mig”, och som hon ändå offrar på det sexuella spelets altare. Med vilken rätt? Så tänker Österlund, och genom hela boken återkommer bilderna av burar, olika sorters burar som en varelse – en människa – kan vara inspärrad i. Till exempel positionen som älskarinna åt en gift man. Men det är inte det. Inte heller hennes nya fixering vid en konstnär – denna gång Sara-Vide Ericson, som hon också kontaktar. 

Då får just detta människodokument ett starkare existensberättigande.

Varje människa har en komplex sexualitet, eller brist därpå, och de flesta av oss utvecklar starka känslor kring vissa konstnärliga uttryck och deras upphovsmän. Alla i hela världen skulle kunna skriva var sin självbiografisk bok om just dessa ämnen. Men när Österlund gräver vidare i sin relation till katten Torleif, och i barndomsminnena av andra djur – inte minst papegojan Pippi som skänktes bort till Kolmården och blev stum på kuppen – då. Då får just detta människodokument ett starkare existensberättigande. 

”Att spegla sig i någon annans vatten” är också en långt mer välskriven bok än sin föregångare. Österlund har förfinat sin metod; visserligen är texten fortfarande gravt jagfixerad och sovrar inte mycket bland de typiskt maniska tankarna kring vad en kärlekspartner verkar eller inte verkar tänka och vilja. Men språket ifrågasätter sig självt på ett helt nytt sätt. 

Författaren för en återkommande dialog med sig själv om sin text, om varför hon skriver den, ställer sig själv mot väggen beträffande hela projektet. Vad håller hon på med? Den dialogen, tillsammans med ett helt nytt djup i spårsökningen bland symboler och minimala aspekter av stora skeenden (som till exempel att bryta med sin mor) gör den här boken till ett tydligt fall framåt i en vild och blödande skrivargärning. 

 

Roman

HELENA ÖSTERLUND

Att spegla sig i någon annans vatten

Nirstedt, 290 s.

Martina Montelius är författare, dramatiker, teaterchef och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.  Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.