Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon letar efter något sant i en värld av fiktion

Karolina Ramqvist. Foto: ALEXANDER DAHL
”Björnkvinnan”. Foto: Norstedts
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

Karolina Ramqvists nya roman är ett försök att ge gestalt åt samtidens verklighetsproblem. 

Victor Malm ser en författare som letar efter sanningen i fiktionens spegelsalar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Författaren som skrivit boken heter Karolina Ramqvist, men författaren i boken är inte Karolina Ramqvist. Hon är namnlös, en aning skugglik, även om långt mer än en biografisk detalj överlappar med personen vars namn står tryckt på omslaget. Vi är vana vid den här dansen nu. Författare skriver böcker som i allt väsentligt ser självbiografiska ut, men insisterar på att särskiljas från berättarjaget i böckerna, medan läsare och kritiker läser ett par sidor, ler i mjugg och utgår från att en bok som ”Björnkvinnan” trots allt handlar om Karolina Ramqvist. 

Och därför kritiseras ibland litteraturkritiker för att vi är alldeles för personfokuserade, för att vi stirrar oss blinda på författaren och glömmer bort det så heliga Verket (senast när Författarförbundet med uppfostrande ord instiftade ett nytt kritikerpris), vilket är en kritik som i missriktat försvar blundar för att det litterära fältet har förändrats, börjat domineras av det biografiska, vare sig vi vill det eller inte. Nu skulle jag kanske inte säga att ”Björnkvinnan” handlar om Ramqvist, det vore att trivialisera romanen, men den är en av de första svenska romanerna som intelligent behandlar och tänker kring den här förändringen.

Kanske syftar hon på metoo och historien om maken Fredrik Virtanen. Kanske inte.

Redan inledningsvis bekänner Ramqvist att hon, som så många andra i dag, är trött på berättelser. Hon till och med avskyr dem för det de gör med världen, ”för hur berättandet föreföll ha blivit allt medan sanning och tystnad inte längre var något”. Fiktionen, menar hon, styr våra föreställningar och tankar och får saker i den verkliga världen att hända och förändras: ”Det är som att bevittna en oresonlig storm som vräker in, berättelsens våldsamma kraft som krossar och drar med sig allt i sin väg.”

Kanske syftar hon på metoo och historien om maken Fredrik Virtanen. Kanske inte. Men hon är, oavsett, inte ensam om tankegången. Karl Ove Knausgård är inne på den i sjätte bandet av ”Min kamp”: när fiktionen har börjat äta sig in i verkligheten, berättelserna börjat styra och råda över den, kanske författarens uppgift har blivit en annan. Att i stället för att framställa ännu en förvanskande fiktion närma sig det verkliga, det lilla, timmarna som följer varandra snarare än dramaturgiska regler. 

Det gör Ramqvist. ”Björnkvinnan” är i stora delar en fin och klar skildring av en författares vardag, med barn, en man, resor, skrivvånda och samtidsklagan. Men hon gör också detta verkliga, denna vardag, till ett litterärt problem. 

Några gånger funderar hon på att släppa fantasin fri, men sanningslidelsen är starkare.

Romanens titel syftar på en berättelse i berättelsen. Den handlar om en fransk kvinna som levde på 1500-talet och hur hon följde med sin förmyndare på en klassisk kolonialexpedition i Nordamerika, bara för att på färden över Atlanten inleda en relation med en av båtens besättningsmän. Straffet: att strandsättas på en halvöde ö, främst bebodd av björnar och järvar. 

Trevande försöker sig Ramqvist på att gestalta den här i verkligheten existerande kvinnans öde. Vem hon var, vart hon kom ifrån och hur livet på den karga ön tedde sig. Fina, snyggt skrivna scener, som dock kringskärs av något mer väsentligt. För att kunna skriva dem ägnar sig författaren nämligen åt ambitiös amatörforskning, går till arkiv och urkunder, läser bortglömda författare och avhandlingar. Bara för att komma till insikt om och våndas över vanskligheten, omöjligheten, att nå sanningen om det förflutna. 

Kanske är vi dömda till berättelser, till fiktion, att leva i en värld insvept i slöjor?

Några gånger funderar hon på att släppa fantasin fri, men sanningslidelsen är starkare, så stark att det är den och inte den franska kvinnan som romanen roterar kring. Romanen gestaltar på så vis ett slags sökande, forskande oro, som utvecklar sig till ett starkt och sorgligt resonemang om självbiografisk – och sanningssökande – litteratur. Författaren, visar Ramqvist, kan bara nå det förflutna genom andras framställningar, texter och berättelser, precis som vi bara når författaren genom hennes text: ”Det går inte att veta vad som var uppdiktat och vad som skrivits av hänsyn till verkligheten eller som ett försök att i efterhand stöpa om den”. 

Kanske är vi dömda till berättelser, till fiktion, att leva i en värld insvept i slöjor? Och kanske kommer vår insikt om detta bara stärka begäret efter det som döljer sig där bakom – författaren, avsikterna, det autentiska – hur fåfäng viljan att nå dit än är? 

Jag vet inte. 

Men jag vet att Ramqvist har skrivit en vacker roman om det verklighetsproblem som vi dagligen måste tampas med. 

ROMAN

KAROLINA RAMQVIST

Björnkvinnan

Norstedts, 347 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.