RECENSION. Karin Smirnoffs debutroman ”Jag for ner till bror” lyckades skapa ett litet tumult i den svenska litteraturvärlden när den Augustnominerades förra året. Att debutanter nomineras är förvisso inte helt ovanligt, men då brukar det vara sådana som redan har låtit tala om sig. Gärna generationsförfattare på stora kända förlag; debuter som föregåtts av goda recensioner och flitig medieexponering.
Så när Smirnoff, okänd femtioplussare på ett halvokänt förlag som ännu inte etablerat någon tung litterär profil nominerades till priset för en debut, därtill med aningen publikfriande titel, knorrades det en del i det litterära etablissemanget. På flera håll drämdes det till med det mest förklenande epitet detta kan komma på: ”genrelitteratur”. Det antyddes att hennes bok var något slags feelgoodroman.
En sak stod mycket klar: de som sa så hade uppenbart inte läst Karin Smirnoff. Hennes mörka norrländska familjehistoria, präglad av våld, fylla, sex, socialrealism, död och incest är väl ungefär så långt ifrån en feelgoodroman man kan komma.
Laestadianismen
Men det som främst gör ”Jag for ner till bror” till en kvalitativ debut är den originella språkbehandlingen. Rent stilistiskt skulle jag säga att den är en av de mer egensinniga litterära skapelser som kommit ut i Sverige på senare tid. Skulle jag hitta någon språklig jämförelsepunkt ligger nog den isländske författaren Jon Kálman Stefansson närmast.
När nu uppföljaren till debuten kommer är Karin Smirnoffs status en annan än vid debuten. ”Vi for upp med mor” är en direkt uppföljare till ”Jag for ner till bror”: romanerna löper i varandra och skulle i princip kunna slås samman. Jana Kippo och hennes tvillingbror (som alltså heter Bror) reser här till moderns norrbottniska födelseby för att begrava henne och ta reda på hennes barndomshus, som hon hävdar de ärvt.
Väl på plats blir de kvar. Jana kämpar för att få tillgång till huset som bebos av ett gravt alkoholiserat par, Bror blir upptagen i byns stränga religiösa gemenskap, en fantasiskapelse som bär drag av laestadianismen. Boken rymmer samma omtumlande blandning av skröna och socialrealism, av kärv humor och djup förtvivlan, som debuten. Men framför allt träder huvudpersonen Jana fram ännu tydligare här, med sin blandning av våghalsig kaxighet och sårbarhet.
Nina Wähä
Karin Smirnoffs prosa sjuder av oavbruten språklig energi, den kränger och rycker som en fartblind bil på en mörk landsväg. Visst kan det någon gång slira lite, och visst kan hon en och annan gång hemfalla åt någon lite väl publikfriande mustighet.
Men det glöms snabbt eftersom redan nästa mening vanligtvis bjuder på en poetisk klang eller en udda ton som överrumplar. Författaren prövar hela tiden nya angreppssätt för gestaltningen, nya sätt att närma sig dialogen. Det är spretigt men ofta ganska underbart.
Och det stannar inte vid det språkliga. Smirnoff är en driven historieberättare, som obönhörligt för sin berättelse framåt. Den norrländska historia hon berättar skriver in sig i en väl förankrad svensk litterär glesbygdstradition som tycks ha fått ett uppsving på senare tid – här finns till exempel flera beröringspunkter med Nina Wähäs väldiga roman ”Testamente” om en familj i finska Tornedalen. Det är det förflutnas förbannelse som är omöjlig att skaka av sig; arvet som ibland inte går att frigöra sig från med mindre än döden.
LÄS MER – Annina Rabe: Poängen med kritiker är att de tycker olika
ROMAN
KARIN SMIRNOFF
Vi for upp med mor
Polaris, 350 s.
Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.