Hon gör den lilla byn till universums mittpunkt

LITTERATUR | RECENSION. Jag börjar tro att det drar en längtan efter landsbygd genom svensk litteratur och kanske även europeisk. Innerstädernas medelklass har inte längre något livsavgörande att berätta. När Edouard Louis romaner går som en gräsbrand över länderna är det inte bara klassilskan och de bortglömdas revolt som antänder det torra gräset – det finns också ett behov av att se andra människor än dem litteraturen och medierna intresserat sig för så länge. Och det är som om allt från skogsbränder till galna sverigedemokrater i landsorten nu kastar sitt eldsken över en massa nyss förträngda människoöden.

Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”, David Väyrynens ”Marken”, Mats Jonssons ”Nya Norrland”, Nina Wähäs ”Testamente” eller Linnea Axelssons ”Aednan” tar tag i något hos alla möjliga slags läsare och detsamma gäller Marit Kaplas åttahundrasidiga ”Osebol” där ett femtiotal levande och några nyss döda människor i en liten värmländsk by kommer till tals.

Vilken underbar bok! Först började jag läsa den som en ordinär men jobbigt tjock diktsamling. Jag stötte på livssammanfattande poem som ledde tanken till Edgar Lee Masters ”Spoon river” eller Stig Sjödins bruksportätt i ”Sotfragment”. Ja, jag hittade runstenar från femtiotalet som man kan luta sig länge över: 

Arne var döpt här.

Finnson och Ebba var hit.

Alf var och hämtade dem.

Han hade en ny Cheva.

Han körde taxi på den tiden.

Prästen var förskräckt

när han kom med en annan bil.  

(Karin Håkansson, 1926–2017)

Sådana runstenar ligger här och var i den värmländska bygd Kapla avlyssnar. Men snart läste jag på ett annat sätt, jag hörde snarare boken, som om jag gick omkring i ett sorl av röster som varken utgör en roman, en diktsamling eller ens något slags rapportbok – utan något fjärde, uppfriskande nytt och mer påminnande om ett körverk där jag kan gå nära och lyssna på vars och ens röst men där alla röster fogar sig till en stor, mestadels gnistrande vardaglig sång. 

Älven, skogen, husen, bron

Här passerar de rakt genom mig: Grävmaskinister, undersköterskor, byggjobbare, lärare, brandmän, före detta skogsarbetare, folk som flyttat in från Holland eller Ungern, ensamkommande barn, jobbpendlare, pensionerade eldsjälar i danslaget, sommarboende, vargfiender – och jag är smått skakad över hur bra detta är. Jag skrattar över nödvändigheten av att skjuta hål i varningsskyltarna för älg, som Åke Axelsson (född 1947) berättar om – för att inte tyskarna ska ta med sig dem hem och göra bord av dem.

Marit Kapla utgår från säkerligen långa intervjusittningar, men skär skickligt ut rader som svävar som mångtydiga moln på sidorna. ”Det är mystiskt här och omväxlande” säger Ingrid Sarnefors (född 1965) om sin hemtrakt och det är det där ljuvliga ordet mystiskt. 

Älven, skogen, husen, bron: Mitt i alla problem och i tanken på alla gula västar som hänger redo i varje farstu vilar det ett plötsligt skimmer över svensk landsbygd. Kapla exploaterar inte landsbygden för att iscensätta familjemord eller antiurban romantik. Här finns något svårfångat lyckligt – det är mer som de sista fem minuterna av filmen ”Three billboards outside of Ebbing” än allt elände och våld de första två timmarna. 

Något har hänt i det nyss förflutna. Landsbygden har övergivits av alla makter, av stat och politik, men det läsaren möter i ”Osebol” är på sätt och vis landsbygdens resiliens, dess förmåga att återhämta sig. Och jag tänker på det som ibland påpekas av kritiker av det moderna – att byn är en mänsklig gemenskapsform som genom millennierna haft en märklig förmåga att mot alla odds överleva alla slags imperier och samhällsomvandlingar.      

En central plats i universum

Visst ser de flesta nyktert på avfolkningen och allt som läggs ner – skolor, fabriker, affärer – och det finns en uppgivenhet över att det alltid är pengarna som styr och egentligen bara vargen som får kosta i de offentliga budgetarna. Men landsbygden är seg. Och jag vet att otaliga människor stannar till när de läser följande konstaterande av Istvan Foth (född 1943, konstnär och entreprenör):

Jag har blivit van vid rymd. 

Både inne och ute.

Friheten och rymden

och sen människorna…

Du har inte människor omkring dig här,

utan individer.

Man kommer varandra närmare.

Jag tror ju att det som skildras överlever – ingen regionalpolitik slår till slut litteraturens kärleksförklaringar – och även om ingen riktigt vet hur jobb och service någonsin ska återvända till Osebol gör Kapla denna by till en central plats i universum.

Kapla själv växte upp i byn, men bor sedan länge i Göteborg och först i bokens efterord, i några enkla men skälvande slutrader, sällar sig hennes egen autentiska röst till det där körverket med ett litet vemodsackord: ”I dag när jag står på grusvägen som går förbi huset och tittar in mot det, känns det som om jag fortfarande bor där. Osebol växte fast i mig. Bara här ligger horisonten på rätt ställe.”.

Jag tänker efter vad som är det finaste jag kan säga om den här boken och kommer till slut på det: Man vill flytta in i den! 

Av Göran Greider

Marit Kapla är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Göran Greider, poet, chefredaktör för Dala-Demokraten och kritiker i Aftonbladet.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Danska Akademiens Marianne Stidsen och Jens Liljestrand, Expressen, diskuterar metoo och rättssäkerheten. Programmet finns också som podcast.