Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon gestaltar det stora i människan

Marilynne Robinson. Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / WEYLER
"Vad gör vi här?".
Göran Rosenberg. Foto: FORUM FÖR POESI OCH PROSA

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson har ett alldeles eget litterärt universum.

Göran Rosenberg läser hennes essäer och påminns om Robinsons omistliga gärning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. När Marilynne Robinson våren 2016 promoverades till hedersdoktor vid Lunds universitet gav hon en föreläsning med titeln "Teologi för vår tid". 

”En av de saker teologin har att göra nu är att ompröva det slags tänkande som tenderar att nedvärdera mänskligheten”, sade Robinson i Lund. 

I den essäsamling som nu publicerats på svenska och där föredraget i Lund ingår, är människans nedvärdering av sig själv ett bärande tema. Liksom den kvarvarande möjligheten av ett tänkande och en verklighetsuppfattning som återger människan hennes själ och därmed hennes värde och värdighet. 

Själ är ett återkommande ord i Marilynne Robinsons vokabulär och hon ser inte minsta anledning att använda något annat ord för den inre värld av subjektiva erfarenheter och föreställningar som formar vårt jag och som för var och en av oss är lika verklig som något annat. 

Om Marilynne Robinsons litterära gärning måste sammanfattas i en enda mening skulle jag föreslå: gestaltandet av storheten i det mänskliga. Inte bara storheten i förmågan att göra gott utan också storheten i förmågan att göra ont; storheten i både dygd och synd, resning och skam. Storheten i att på gott och ont vara den enda art på jord som kan kallas uppriktig, nitisk, ambitiös, rättfärdig, lögnaktig och tusen andra saker som inte går att få syn på i vare sig mikroskop eller teleskop. Den enda art med förmågan att både göra skada och göra bot. 

”Förmågan att fela kan betraktas som en lyx som den snåla naturen förvägrat exempelvis flyttfjärilar men som den frikostigt försett oss med”, påpekar Robinson med karakteristisk syrlighet. 

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: Marilynne Robinson besjälar världen

Teologi för vår tid

Den återkommande måltavlan för Robinsons ”teologi för vår tid” är verklighetsuppfattningar som inte tillåter oss att se det förunderliga i oss själva. Som inte tillerkänner det mest verkliga i våra liv, vårt självmedvetande, vårt jag , (ja, varför inte vår själ), samma grad av verklighet som generna och neuronerna och synapserna och allt annat som vi, tills vidare förgäves, försöker förklara och bortförklara oss själva med. 

Som kort sagt reducerar oss till den biologi och kemi som förvisso är förutsättningen för vår existens och som förklarar en hel del av den, men som inte förklarar vår uppriktighet och vår svekfullhet, vår ärlighet och vår falskhet, våra drömmar och våra ambitioner. Inte heller skönheten och vår förundran över den. 

För att inte tala om vår längtan att förstå vad vi gör här. 

Mot en sådan materialistisk och ateistisk verklighetsuppfattning ställer Robinson något hon kallar en teistisk realism, en rättframt gudsbejakande syn på verkligheten i vilken det finns plats för både själen och skönheten, liksom för hela det gränslösa universum av mänskliga erfarenheter och förmågor som inte tål att reduceras till och förklaras av sina materiella beståndsdelar. Vad som är verklighet för oss människor kan inte skiljas från det vi själva tillför verkligheten. Gör vi det förminskar vi inte bara verkligheten utan också oss själva.

”Skönheten är ett samtal mellan mänskligheten och verkligheten”, skriver Robinson i en av de pregnant poetiska meningar som blixtrar fram ur texterna i den här boken. 

Vetenskapsdyrkande kultur

Tanken att en gudsbaserad verklighetsuppfattning skulle kunna ge oss en mera realistisk syn på världen är naturligtvis på gränsen till provocerande i en materialistisk och vetenskapsdyrkande kultur som vår. Men vad Robinson menar är att världen skulle te sig verkligare för oss om där fanns en kunskapsmässigt legitim plats för vår förundran inför den, och vår längtan att begrunda den, och vår förmåga – på gott och ont – att forma och förändra den. Vilket i Robinsons teistiska realism förutsätter att där också finns en plats för Gud.

”Vördnad för oss själva och vördnad för Gud är ömsesidigt beroende av varandra, oupplösliga”, skriver hon. 

”Frånvaron av gudomlighet avhumaniserar naturen”, skriver hon också.

Jag är knappast rätt person att fördjupa mig i Marilynne Robinsons teologi, än mindre att kritisera den. Jag kan bara notera att hon också ur den beryktat stränga kalvinistiska (puritanska) kristna tradition hon rättframt och egensinnigt bekänner sig till, förmår utvinna tankar och citat genomsyrade av kärlek till skönheten. För de puritanska 1600- och 1700-talstänkare som Robinson gärna umgås med, är skönheten ingenting mindre än Guds gåva till människan, och våra sinnen och medvetanden särskilt utformade för att vi ska kunna uppfatta och glädjas åt den. 

”Hur kan det vara sann kärlek till skönheten och det klara, om det inte är för skönhetens och klarhetens skull?”, undrar hon med den amerikanske 1700-talspredikanten Jonathan Edwards, i polemik mot ”de moderna antropologierna [som] undviker ämnet skönhet, annat än då den, i deras perspektiv, kan förklara valet av partner”. 

 

LÄS MER – Göran Rosenberg: Hos Marilynne Robinson vibrerar allt under ytan

Mer poet än teolog

Vi människor är myters stoff alldeles på riktigt, vill Robinson ha sagt, eftersom den verklighet vi erfar och lever i är så mycket större och rikare än den som syns för ögat. Vi är varelser ”vars tankar naturligt befolkar det mytiskas väldighet, från skapelse till domedag, som ser vår galax som en gata över himlen, som till och med i sömnen väver sagor om det omöjliga”. 

Man behöver inte läsa länge för att inse att Robinson är mera författare och poet än teolog. Och att det är skönheten hos människan som hon – mot de tyngsta av odds – försöker skriva fram, såväl i sina romaner som i sina essäer. Och att den Gud hon säger sig tro på är den Gud hon behöver för att skärpa vår blick för skönhet – också där den är som svårast att se. 

Jag kan inte annat än tillstå en djup sympati för Robinsons litterära projekt.

Samtidigt måste jag också tillstå att dessa till essäer omvandlade föredrag inte riktigt mår bra av att läggas samman på det här sättet. Det blir för många upprepningar och överlappningar och talspråkets brist på litterär ekonomi tränger sig på. En nyintroducerad svensk läsekrets hade varit bättre betjänt av ett redigerat urval av Robinsons bästa essäer genom åren. Liksom jag tror att Robinson själv hade varit betjänt av en något hårdare bearbetning av såväl texter som urval i den här samlingen. 

Med detta sagt finner jag Marilynne Robinsons röst vara en av de oumbärliga i vår tid.

 

 

ESSÄER

MARILYNNE ROBINSON

Vad gör vi här?

Översättning Jens Ahlberg

Weyler, 410 s.

 

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är den prisbelönade och flitigt översatta biografin "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!