Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon försöker leva på whisky och karameller

Vita Andersen.Foto: Suste Bonnén / Romanus & Selling
”Håll käften och var snäll”.
Elin Grelsson Almestad.Foto: MATILDA RAHM / ATLAS

Den danska författaren Vita Andersen är en viktig föregångare till dagens kvinnliga romankonst. 

Elin Grelsson Almestad återvänder till texterna som gjorde henne till författare. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det finns texter som vi minns exakt hur det var när vi läste dem första gången. Därför vet jag att jag var nitton år och läste litteraturvetenskap med inriktning kreativt skrivande när jag för första gången stötte på den danska författaren Vita Andersens novell ”Iakttagelser”. Jag vet att det var vår och att novellen kom i ett kompendium och att jag genast efter att ha läst novellen läste den igen för att därefter börja anteckna frenetiskt och skriva en novell i exakt samma stil som den jag just läst.

”Iakttagelser”, hämtad ur Andersens novellsamling ”Håll käften och var söt” som för första gången gavs ut på svenska 1979 och nu kommer i nyutgåva, inleds med en ung kvinna på väg till sitt arbete. Självdisciplinerat sminkar hon sig, äter en hälsosam frukost, klär sig propert och ger sig i väg. Men i väntan på tåget i morgonrusningen vänder hon plötsligt om och går hem och lägger sig igen. Hon kan själv inte förklara varför, men när telefonen ringer från jobbet drar hon ur jacket. När hon slutligen blir kissnödig ids hon inte resa sig upp utan kissar på sig. Hon hämtar karameller och whisky från köket som hon livnär sig på. 

Efter några dagar ser hon sig i spegeln och konstaterar lättat att hon blivit ful. Hon funderar på att ta sitt liv. I stället vaknar hon en morgon och återvänder till jobbet som om ingenting har hänt.

I sådana gestaltningar var Vita Andersen före sin tid.

Vad var det som drabbade mig i novellen? Jag tror att det var den passiva, stumma motståndshandlingen som Andersen gestaltar. Huvudpersonen gör inget uppror mot samhället och dess förväntningar, agiterar inte eller blir en duktig feminist. Hon kan själv inte förstå varför hon vänt och gått hem till sängen igen, hennes motstånd förblir icke-verbaliserat novellen igenom. Hon vägrar bara plötsligt att delta i sitt eget liv utan att någon djuppsykologisk förklaring presenteras. 

Hon blir smutsig, äcklig och mest av allt konstig. Sedan blir hon som vanligt igen. Novellen stod i kontrast till den dramaturgi som jag var van vid i prosa liksom i det sena 90-talets feminism; det kom aldrig något genombrott, ingen insikt eller ett uppror med en befriad huvudperson.

I dag känns både den texten och samlingen som helhet märkbart samtida. Den passiva, alienerade kvinnan med sitt avståndstagande gentemot världen och mer eller mindre oförklarade kontrollförlust känns igen i romaner av författare som Agnes Lidbeck, Isabelle Ståhl, Tone Schunnesson och Therese Bohman. Distansering som en form av motstånd är betydligt vanligare än barrikadkvinnan som slår sig fri. I sådana gestaltningar var Vita Andersen före sin tid. 

Författaren Isabelle Ståhl är en arvtagare till Vita Andersen.Foto: SARA MAC KEY / NATUR& KULTUR

Novellerna i ”Håll käften och var söt” domineras av kvinnor som försöker medverka i sina egna liv men ständigt mer eller mindre misslyckas. De längtar inte, som exempelvis generationsfränden Isadora Wing i ”Rädd att flyga”, efter knapplösa knull utan mest efter att få vara i fred. Sex är ingen befrielse, utan snarare ett nödvändigt vardagsont eller en väg till bekräftelse. 

I novellen ”På söndagar knullar man” lever huvudpersonen med den hopplösa mannen Kurt som bestämt att på söndagar knullar man, för vad ska man annars göra och eftersom hon inte har något bättre förslag och pessaret ändå sitta måste i åtta timmar varje gång man haft samlag är det vad de ägnar söndagarna åt.

 Inte för att hon nödvändigtvis känner så mycket lust till sin Kurt, i synnerhet inte när han bestämmer sig för att de ska vara värre än vännerna Arne och Anette som enligt egen utsago knullat tolv gånger på en dag, utan bara för att det är så hennes liv ser ut. Sexskildringarna i ”Håll käften och var söt” påminner på så vis mer om samtida romaner som Sofia Stenströms ”Magic Love Pixie” eller Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” än det sexuellt frigjorda 70-talssammanhang som de skrevs i. 

Den påminner om hur viktiga de är, de där texterna som får en att bli febrigt kär i litteraturen.

Att åter läsa ”Håll käften och var söt” år 2020 är att läsa en föregångare. En författare som till fullo vet att gestalta glappet mellan idealbild och verklighet och de skevheter som uppstår däremellan. Som låter sina huvudpersoner tala för sig själva, också när de förlorat eller aldrig haft förmågan att verbalisera vad de vill eller saknar. Som alltid solidariserar sig med, men aldrig sentimentaliserar, människorna hon skriver om. 

Nästan tjugo år efter att jag för första gången läste ”Iakttagelser” sätter jag den numera i händerna på mina egna skrivarskolelever och berättar att jag aldrig hade kunnat skriva min debutroman utan den här novellen. 

Den påminner om hur viktiga de är, de där texterna som får en att bli febrigt kär i litteraturen och som vidgar utrymmet för vad som är möjligt att både skriva och tänka. 

 

NOVELLER

VITA ANDERSEN

Håll käften och var söt

Romanus & Selling, 217 s. 

 

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Hundarna på huvudgatan”. 

 

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.