Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hon flyttar till havet och ligger med grisfarmaren

Judith Hermann.
Foto: Michael Witte / Weyler
Anna Hellgren.

Anna Hellgren förtrollas av Judith Hermanns roman ”Hemma”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den är så klart som en dröm, Judith Hermanns svenska återkomst. Mer än 20 år har gått sedan succédebuten ”Sommarhus, senare” – en samling berlinska noveller få av oss som läste har kunnat glömma. Kanske inte själva detaljerna, men känslorna de försatte en i: underskönt europeiskt vemod, en närapå rusig känsla av hemlöshet. 

”Hemma”.

Den som längtat efter att svepas i väg igen blir rikligt belönad av nya romanen. ”Hemma” utspelar sig i en by vid havet i östra Tyskland. Hit kommer en kvinna inte så mycket på jakt efter ett nytt liv som på flykt från ruinerna av ett gammalt. Den enda och djupt älskade dottern har flyttat hemifrån, maken har lämnats att helt gå upp i sin samlarmani och övertygelsen om att undergången lurar runt hörnet.

Hon tar jobb på sin brors restaurang, blir vän med grannen och konstnären Mimi, ligger med hennes bror, grisfarmaren Arild. Alla är fruktansvärt ensamma, men ändå bundna till varandra av plats och tillfälligheter. 

Hur står man ut i en tillvaro där allt är dömt att gå under?

Här finns en nixe och en Nike, den ena plågat vattenväsen från förr, den andra en i högsta grad samtida ungdom på glid. Bägge faller offer för mäns brutalitet, och bägge hämnas av naturen själv: nixen med en historiskt stor översvämning, Nike med en lång, het sommar utan en droppe regn. 

Judith Hermanns prosa är millimeterexakt, varje mening laddad av förlustens skönhet. Översättaren Jesper Festin trampar inte fel en enda gång, språket på samma gång ångvält och tunnaste porslin. Det låter som en klyscha, men ”Hemma” har en hypnotisk inverkan, flyttar in med sina stämningar strax under revbenen.

Är det möjligt att någonsin finna ett hem, att vara en människa med andra människor? Hur står man ut i en tillvaro där allt är dömt att gå under? 

Kärleken, så läser jag Hermann, är det enda som binder en människa till mening och världen. När den förr eller senare reser sig och går står man där, hemlös.  


ROMAN

JUDITH HERMANN

Hemma

Översättning Jesper Festin

Weyler, 169 s.


Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.



LÄS MER:
Prigozjins roll i kriget är det mest skrämmande