Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon får mig att skriva till min egen pappa

Lizette Romero Niknami.Foto: Daniel Díaz
”De försvunna”.

I ”De försvunna” gestaltar Lizette Romero Niknami hur två barn flyr från Argentina till Sverige. 

Sinziana Ravini blir imponerad och berörd av textens tystnader. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att börja läsa Lizette Romero Niknamis ”De försvunna”, som handlar om två barns öden under Chiles och Argentinas militärdiktatur, är som att kastas in i en Hollywoodfilm producerad av Angelina Jolie med manus skrivet av T.S Eliot. Det är storslagen, ödesmättad poesi, fylld med messianistiska uttalanden kring dimhöljda berg, Mapochofloden som andas rått kött i morgonrodnaden och tufsiga kattungar som leker i markgroparna bland eukalyptusträden. Soldaternas flygplan brer ut sig likt solfjädrar över himlen. Och så kommer bomberna. Igen och igen. 

Men av någon underlig anledning känner jag mig inte drabbad. Det är helt enkelt för många blommor bland liken. För många romantiserande slöjor. Jag börjar våndas över att behöva skriva detta. Det är trots allt en debutant det handlar om. 

Jag bestämmer mig för att göra en paus och vädra mina tankar med en vän som får mig att inse att jag är ”impad men inte såld”. Jag förstår inte riktigt varför, för det här är riktig bra poesi, om man bortser från en och annan personifikation. Är det mig det är fel på? undrar jag. 

Jag dyker ner i texten igen. Och då händer det. Jag blir helt bergtagen av den försvunne fadern.

Vad handlar verket om? frågar han. Två barn som lämnar Argentina med sina mödrar och kommer till Sverige. Lite som du ju, säger han. Ja, fast jag har inte varit med om något så fruktansvärt som att nära och kära försvunnit omkring mig. Det kanske hon heller inte har. Det kanske är fiktion, men den tycks ligga henne nära. Den handlar också om barnens fäder. Den ena lever, den andre har försvunnit. Hm, säger han. Ja, jag får nog läsa vidare och se vad som händer, om den andre fadern kommer tillbaka eller inte. 

Jag dyker ner i texten igen. Och då händer det. Jag blir helt bergtagen av den försvunne fadern. Av Tatiana som undrar om hennes natt också omsluter honom, om hans hår fortfarande växer lockigt längs bröstet, över ryggen, öronen och nacken, eller om huden blivit till flodmynningar. Av försöken av att leva med mysteriet, de stumma beskrivningarna, vilan i intet, motståndslöst. När jag har kommit till slutet, känner jag en stor sorg välla över mig. Jag skriver till min egen far, och somnar, helt utmattad.

Men det var inte sången jag inte klarade av, utan tystnaden, allt det som inte sades, hålet i språket, i alla språk.

Jag vaknar av att min vän, ringer och frågar hur det har gått med texten. Jag säger att jag tror att jag blev kall av alla känslor som vällde över mig. Lite som Odysseus som inte vill förföras av sirenernas sång. Men det var inte sången jag inte klarade av, utan tystnaden, allt det som inte sades, hålet i språket, i alla språk, allt det som det inte gick att gestalta eller ens tala om, men som gick rakt in i mig. 

Som i Franz Kafkas omtolkning av Homeros ”Odysséen”, där hjälten sätter vax i öronen för att inte höra men i stället överlistas av sirenernas tystnad, han ”hör” deras tystnad, men låtsas inte om det, för att inte straffas för sin hybris. Eller John Keats ode till en grekisk urna ”Heard melodies are sweet, but those unheard / Are sweeter”, men det är kanske för långsökt. 

Äsch, skriv det, skriv precis som det är, säger han, och jag börjar skriva på den här recensionen, med insikten om att jag är både imponerad, såld, förförd, men framför allt mer berörd än jag har varit på väldigt, väldigt länge. 

 

POESI

LIZETTE ROMERO NIKNAMI

De försvunna

Albert Bonniers förlag, 120 s.

 

Av Sinziana Ravini

 

Lizette Romero Niknami är kritiker på Expressens kultursida, därför recenseras boken av Sinziana Ravini, kritiker på Aftonbladets och Göteborgs-Postens kultursidor.