Hon brände ner sin mammas hus

RECENSION. ”Allt vi äger har vi stulit från varandra”. Den raden ur en dikt av Inger Christensen, citerad i litteraturdebatten allt oftare de senaste åren, är början på slutet i Amanda Svenssons femte roman ”Själens telegraf”. Den går att förstå på minst två sätt. Som att livet under senkapitalismen är en kamp om att få lägga under sig så mycket som möjligt, äga och bevaka. Revir och ensamhet. Eller som att mänskligheten är ett levande sorl, där vi lånar och använder det andra sagt och gjort och tänkt. Gränslös gemenskap. 

Trettonåriga Iris Watkins upplever en ensam barndom på landet i Somerset med en komplicerad mamma, som har kontakt med andar och livlig fantasi. De bor i ett kråkslott med många ekon och gåtfulla knackningar; mystiskt, kanske hemsökt. Iris har en ung, plågad och underbar själ, och ingen pappa, och skulle kanske kunna vara en syster till Maria Gripes Loella i ”Pappa Pellerins dotter”.

Det är kristider, pundet flyter fritt i England 1992, Iris undervisas hemma men nås av världens oro när mamman försvinner, konkret eller mentalt, för att ordna försörjningen. Hon är stolt över sitt födgeni, och nöjd att låta sin dotter ärva det, för detta är kanske först och sist en roman om pengar. Att ha och inte ha, och priset på den känslomässiga ekonomi som skapas av materiellt underskott.

Här finns den välartade borgerliga familjen mest som spillror och längtan, fadersarvet är ett luftslott, tv:n visar bara våld och fattigdom. Sedan Iris svalt förödmjukelsen i att vara förd bakom ljuset, och gråten över att vara övergiven, ser hon till att bli förslagen.

Långsamt kommer hon att närma sig innebörden i den där raden om ägande och stöld under de sex år romanen skildrar i tidsmässiga tillbakablickar. I Glasgow 1998 har allt redan hänt, det som började med att hon brände ner sin mammas hus och blev ett ärende för ungdomsvården.

”Själens telegraf” är en roman om kontakt. Om att försöka nå fram till andra, att känna sig själv (och stå ut med vad man är) och att hitta sin egen uttrycksförmåga i världen; ett sätt att kommunicera. Kanske utan ord, som konstnär, musiker – eller som en författare som skriver om ordlös kommunikation.

Eller som en mor att lita på. ”Själens telegraf” talar också med en smärtpunkt i Jonas Hassen Khemiris senaste roman ”Systrarna”, där övernaturliga makter och opålitliga föräldrar är centrala i skildringen av uppväxt och åldrande. Verklighetsglidningen som mörkret i barnkammaren, som försenar jagblivandet, men ger en infernalisk känsla för självbedrägeri.

Här är det mamman som är sorgens nav, hon som går under så många namn, som har levt ett så skiftande liv att det kunde ha räckt till ett helt kollektiv – till den stora familj som aldrig fanns, men som Iris letar efter i sina relationer. För detta är också en kärleksroman, och som personlig måttstock kan jag inte släppa Gun-Britt Sundströms Martina i ”Maken” , och hennes känsliga, (själv)ironiska blick på världen, hennes behov inte av att behaga, utan av att bli förstådd. Amanda Svenssons språk går på samma gator, fast givetvis med en helt egen stil och schwung i steget, det har stått klart sedan debuten med ”Hey Dolly”. Men Iris Watkins talar samtidigt med så många andra kvinnliga röster i litteraturen, både i berättelsen och som fiktiv gestalt. Det är ett vackert sätt att visa den där raden av Inger Christensen i rörelse.

Det är en roman som har höjda ögonbryn och dunkande hjärta.

Här finns männen som inte är kärleksobjekt utan speglar sårbarhet, som den åldrade grannen som såg ”så stark ut i armarna och så vek ut i ansiktet”. Här finns de lätta detaljerna med sorgkant, de sorgfälligt skötta träden som är avglans av en burgen äppellund, skymningar och illamående, telefonsamtalen från desperata människor som vill bli spådda, de illavarslande breven med guldtext, jeansshorts och sedlar, men framför allt en sinnrikt doserad – ja moralfilosofisk – reflektionsström full av en massa stölder när Iris navigerar sig fram i en värld som plötsligt har klätt om sig och förvandlats.

Det är en roman som har höjda ögonbryn och dunkande hjärta, som liknar en barnmorsketratt eller ett stetoskop, som kan användas för att kunna lägga örat mot allt vi inte ser hos varandra, och lyssna.

Romanen som budbärare av förståelse – själens telegraf. Storartad. Och ett modersporträtt av Guds nåde, till slut hugget i sten.

Av Ulrika Milles

Amanda Svensson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hennes bok av Ulrika Milles, kritiker i SVT:s Kulturnyheterna.