Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon betalar sin skuld till feministikonen

Elin Wägner.Foto: INLAGA / HISTORISKA MEDIA
Foto: SÖREN HÅKAN LIND / HISTORISKA MEDIA
”Den besvärliga Elin Wägner”.

Ulrika Knutson gräver sig förbi den etablerade bilden av Elin Wägner.

Therese Eriksson läser hennes spränglärda – och köttiga – biografi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ulrika Knutson kan inte skaka av sig Elin Wägner. Delvis handlar det om den gamla oförrätten att Knutson för ett antal år sedan skrivit att hon inte tycker om Wägner – hon har liksom en skuld att betala av – men framför allt är det, som hon skriver, ”den besvärliga Elin Wägner som inte har lämnat mig i fred.” Resultat: en 400-sidig biografi över författaren, journalisten, feministen och civilisationskritikern med titeln ”Den besvärliga Elin Wägner”.

Hur besvärlig var Elin Wägner egentligen? Det är tiotusenkronorsfrågan här. Frågeställningen får mig att tänka på ett segment i podcasten ”En varg söker sin podd”, där Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyligen diskuterade samtidens faiblesse för att lyfta fram rebelliska kvinnor ur historien, inte minst i den stora mängden inspirerande böcker för flickor och unga kvinnor på temat. Varför, undrade de tillspetsat, är det bara de upproriska undantagen – dessutom påfallande ofta samma upproriska undantag i alla böcker – som ska utgöra den kvinnohistoria vår tids unga får sig till livs?

Den där gamla skulden är inte så dum att ha i rockärmen.

Det stämmer att den feministiska historieskrivningen ofta arbetar utifrån en sådan utgångspunkt, särskilt när enskilda livsöden ska gestaltas. De vanliga, konventionella kvinnoliven får sin plats i de mer svepande, strukturella analyserna, men när individer lyfts fram är det undantagen som gnistrar mest. Ulrika Knutsons biografi över Elin Wägner skulle, utifrån den premiss om den besvärliga Wägner som projektet vilar på, kunna hänföras till den kategorin. Men, då gör man det lite för lätt för sig.

Den där gamla skulden, att Knutson för femton år sedan skrivit att hon inte gillar personen Elin Wägner, är inte så dum att ha i rockärmen, visar det sig. ”Den besvärliga Elin Wägner” är i det närmaste helt renons på stjärnögd beundran; i stället får Knutsons bok en intressant dynamik just på grund av att Knutson parar sin ambitiösa entusiasm med en kvardröjande avoghet gentemot föremålet för biografin. Det skapar friktion, en irriterande sten i skon.

Mycket har skrivits om Elin Wägner genom åren, Knutson stöder sig i huvudsak på Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders klassiska tvåbandsverk från 1977 och 1980, men också på arkivmaterial i form av brev och anteckningar. Knutson rör sig dessutom på trygg hemmaplan, efter sin bok om Fogelstadkvinnorna, ”Kvinnor på gränsen till genombrott” (2004) och arbetet med att samla och ge ut Emilia Fogelklous – en i perioder nära vän till Wägner – essäer. Knutsons djupa kunskaper om inte bara Elin Wägner, utan också om den tid och de politiska rörelser hon verkade i, gör biografin till yster bildningsfest.

I synnerhet ger Wägners livslånga, ömsesidiga beroende av pigan Linnéa en köttigare bild av personen Elin Wägner.

Stundtals kanske alltför begeistrad, tänker jag. Likt många biografer som genom åren samlat på sig ett gigantiskt kunskapsstoff om en persons liv, förlorar sig Knutson ibland i långa detaljrika utläggningar om inbördes relationer mellan olika fixstjärnor i det intellektuella och kulturella livet under 1900-talets första hälft. 

En mängd namn rasslar förbi, säkerligen svårsorterat för den som inte redan tidigare läst om tiden. Men, Knutson som i huvudsak arbetar pedagogiskt kronologiskt, skriver verkligen fram en delvis ny bild av Elin Wägners liv och person, inte minst på grund av att hon främst följer kvinnospåren i hennes relationer. Visst finns maken John Landquist och älskaren Sigfrid Siwertz här också, men de spelar en alltmer perifer roll. I synnerhet ger Wägners livslånga, ömsesidiga beroende av pigan Linnéa en köttigare bild av personen Elin Wägner.

Så, hur besvärlig var hon då? Svaret på knäckfrågan blir aldrig riktigt tillfredsställande. Knutson tecknar snarare en bild av en komplex tänkare som sällan lånade sig till enkla förklaringar på stora frågor – vare sig det gällde kvinnosaken eller civilisationskritiken – men som förvisso kunde vara ganska kantig och otrevlig mot sin omgivning. Inte så exceptionellt knepigt, egentligen. 

Det riktigt besvärliga i den här biografin är kanske inte Elin Wägner, utan i stället Ulrika Knutsons förhållande till henne. Det visar sig vara inte bara en tillräcklig, utan också en alldeles utmärkt utgångspunkt för ett hängivet, nyanserat och fullödigt porträtt av en av den svenska litteraturhistoriens centralgestalter. 

 

 

SAKPROSA

ULRIKA KNUTSON

Den besvärliga Elin Wägner

Historiska media, 400 s.

 

 

Av Therese Eriksson

Ulrika Knutson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Den besvärliga Elin Wägner” av Therese Eriksson, kritiker på Svenska Dagbladet.