RECENSION. I finlandssvenska Lina Bondes debutdiktsamling ”tecknar snö” tecknas ett snötäckt landskap, som är hemtraktens, salivens, den queera kroppens, och diktens. Ett jag försöker navigera sig mellan barndomens plats, som är byn, och Berlin, där hon numera bor. Från denna utgångspunkt besjungs allt från bygd till blygdläppar, tas spjärn mot allt från tråkigt heterosex till lesbiska goldstar-ideal.
Allt börjar i hembyn, där ”gud bevarade våra själar varje julafton skolavslutning påsk” och där en ”fammo sjunger/ längs med gångarna”. Här finns en ambivalens i förhållande till hemmahörande, då denna plats inte riktigt hör till vare sig Finland eller Sverige: ”historien förväxlade/ väderstrecken”. Frågan om hem kompliceras ytterligare av jagets flytt till Berlin, då jaget inser att hon inte längre ingår i traktens gemenskap.
Eftersom queerhet i vanliga fall nästan alltid tillskrivs urbana miljöer, blir detta drag nyskapande.
I detta ambivalenta landskap skriver Bonde fram det homoerotiska, med ett på samma gång laddat och sensuellt bildspråk. Eftersom queerhet i vanliga fall nästan alltid tillskrivs urbana miljöer, blir detta drag nyskapande. Läsakten görs även till ett tematiskt spår i samlingen, genom att dikter är dedikerade till läsaren. På så sätt blir jag varse om min position som läsare i relation till dikterna, vilket gör ”tecknar snö” till en närmast interaktiv läsupplevelse.
Eftersom dikterna inte bara vill berätta om en enskild erfarenhet, varierar de mycket innehållsmässigt. Stundvis gör detta ständiga hoppande mellan olika teman ett rörigt intryck, vilket förstärks av att dikterna ofta byter form och typografi. Bonde använder sig flitigt av klammerparenteser, kursivering, versaler och spärrande av ord. Ibland är funktionen av dessa otydlig vilket stör dikternas läsbarhet, och får mig att önska att de skalats av mer.
Sammanfattningsvis är ”tecknar snö”, trots sin något stökiga struktur, en intressant och framför allt egensinnig debut, som har en alldeles egen tonalitet.
POESI
LINA BONDE
tecknar snö
Förlaget, 70 s.
Av Lizette Romero Niknami
Lizette Romero Niknami är poet och medarbetare på Expressens kultursida. I höst debuterar hon med ”De försvunna”.
”Det som jag hatade mest blev mitt liv”
”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.
I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson, om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar.
Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.