Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon bär hela Antarktis öde på sina arma axlar

Jenny Offill.
Foto: Michael Lionstar / Natur & Kultur
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

I nya ”Väder” fortsätter Jenny Offill odla sin säregna stil.

Martina Montelius hittar en roman som tyvärr brister i form.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Amerikanska Jenny Offills författarskap är en litterär skvader; ett vardagligt tonfall nästan åt feelgood-hållet blandas med tekniken att arbeta i fragment, som om det vore prosalyrik, och många referenser till bland annat filosofi och buddism.

I hennes förra bok, den hyllade äktenskapsskildringen ”Avd. för grubblerier” (2016), blev resultatet en ovanligt närgången skildring av framför allt hustruns inre liv under tvåsamhetens olika faser. 

Nya ”Väder” är ännu mer särpräglad i stilen – men också en svagare berättelse. Vi befinner oss i bibliotekarien Lizzie Bensons medvetande när hon rör sig mellan sitt arbete och sitt föräldraskap, tills hennes forna mentor Sylvia kommer och välter spelplanen. Sylvia driver den populära podcasten ”Hell and high water”, och anställer Lizzie för att besvara hennes många lyssnarmejl. 

Likt en bartender eller taxichaufför med hög empati blir hon mer och mer ett levande öra.

Ett jobb som tycks vara en ofrånkomlig fortsättning på Lizzies livslånga öde: att härbärgera andra människors tankar och känslor. Att iaktta, och sedan gå längre än de flesta för att hjälpa. I de korta sekvenserna fram till Sylvias inträde har vi fått en karta över Lizzies medvetande; på jobbet registrerar hon låntagarnas små särdrag, anpassar sig till dem och vinner därmed deras förtroende, vare sig hon vill eller inte. 

Likt en bartender eller taxichaufför med hög empati blir hon mer och mer ett levande öra, vid sidan av sina praktiska uppgifter, som mer och mer handlar om att hjälpa besökarna med krånglig teknik och krängande själsliv. Genom Lizzies privata tillvaro, framför allt som mamma, och som stöttepelare för sin missbrukande bror, får hon fler dimensioner. 

Men det vill sig inte riktigt, och jag tror att det ligger i formen.

När hon dessutom tar på sig ansvaret för hela Antarktis med omgivande jordklot, faktiskt bär världens öde på sina axlar, har romanen potential att utvecklas till ett större porträtt av en människotyp vars febriga skuld finns i olika versioner överallt: den som inte kan vila förrän hon löst alla problem. 

Men det vill sig inte riktigt, och jag tror att det ligger i formen. Boken är översatt av Alva Dahl, som tidigare briljerat med bland annat en mästerlig översättning av David Foster Wallaces texter. Här hittar jag små misstag och skevheter som känns fortplantade från originaltexten, som om den haft svårt med kommunikationen från början. 

Någonting har hänt när Offill försökt sammanfoga en konstnärlig idé, den om att skriva i snabba bilder, med en berättelse om när Lizzies neurotiska följsamhet och samvetskval ställs på sin spets. Hennes sätt att tveklöst säga ja gör boken till en moralfilosofisk variant av Luke Rhineharts ”Tärningsspelaren” (1971), fast snällare och mindre drabbande. De existentiella guldkornen är uppblandade med aningen för mycket vardagsnickel. 


ROMAN

Jenny Offill

Väder

Översättning Alva Dahl

Natur & Kultur, 196 s. 


Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på Expressens mediepodd ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=85450&country_iso=se

PAPARAZZI. Dominika Peczynski gästar Expressen mediepodd och pratar om Stoppa Pressarna, Bolibompadrakens ”knarkiga fnitter” och TV4:s censur av megahiten.