Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon är så självutlämnande att man ibland vill titta bort

Lena Einhorn.Foto: AGNETA ÅKESSON / NORSTEDTS
”Den tunna isen”.
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

I ”Den tunna isen” vänder Lena Einorn blicken mot sig själv.

Annina Rabe läser en hudlös roman om kärlekens elände.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alla de gånger i livet man samtalat med vänner om trassliga kärleksrelationer, andras eller egna. Hur ofta har det då inte hänt att begreppet ”rädsla” dykt upp som möjlig förklaringsmodell? ”Hen är bara rädd för sina känslor” – varianterna är lika oändliga som potentiellt tröttsamma. Ibland är de ju mest ett sätt att ursäkta att någon betett sig som en skitstövel, eller bortförklara det faktum att hen helt enkelt inte vill ha en. Men lika ofta handlar det om rädsla på riktigt. Relationer, i alla fall sådana som betyder något, är ju skitläskiga. Det är helt naturligt att vara rädd.

Lena Einhorns nya bok berättar om ett olycksdömt förhållande där båda parter tampas med varsina respektive rädslor. Det är en öppet självbiografisk roman som går i en helt annan riktning än Einhorns tidigare, även om hon ofta arbetat med dokumentärt material. 

Vissa partier känns som att bokstavligen vara en fluga på väggen hos Einhorns analytiker.

Men ”Den tunna isen” är stundtals så naket självutlämnande att man ibland får impulsen att vända bort blicken. Vissa partier känns som att bokstavligen vara en fluga på väggen hos Einhorns analytiker. Och ännu mer hudlöst blir det just för att Einhorns avklarnade, sakliga prosa känns så väl igen från hennes andra böcker. När någon skriver om grav ångest på ett relativt neutralt sätt blir det ju ofta mer verkningsfullt. 

Lena och Nicki möts på en feministisk kursgård och förälskelse uppstår ganska omedelbart. Men Lena lider av det hon kallar ”ambivalensen”; en rädsla som gör att hon drar sig undan så fort hon inser att känslor är besvarade. Hon blir den som känner mindre. Det skall dock visa sig att det inte bara är Lena som lider av ambivalens. I takt med att relationen fördjupas tilltar också problemen. Maktförhållanden förskjuts, övertag och underläge byter ständigt plats. Situationen blir knappast lättare av att Nicki har en son som är allvarligt sjuk. 

Förhållandet haltar fram över nästan femhundra sidor, i två olika städer och med två väldigt skilda liv. Einhorn upplever stora framgångar i sitt yrkesliv, men förhållandet med Nicki pågår i en helt parallell verklighet. De verkar aldrig riktigt mötas. 

Just så där skitläskigt och tradigt är det ju.

Den turbulenta relationen får Lena att söka sig bakåt till föräldrarna; de berömda cancerforskarna och förintelseöverlevarna. De som haft ett sådant långt och kärleksfullt äktenskap. Via brev, dagböcker och intervjuer med gamla barnflickor letar hon efter sin egen roll i familjen, och gör upptäckter som förvånar henne. 

Vilka ska jag inte avslöja, för som alltid är Einhorn en driven berättare med känsla för dramaturgi som tvingar läsaren framåt. Och även om jag blir trött ibland när hon och Nicki i detalj bryter upp för hundrade gången för att sedan bli tillsammans igen förstår jag varför vartenda uppbrott, vartenda telefonsamtal, måste vara med. 

För just så där skitläskigt och tradigt är det ju. Och den djupt personliga boken blir allmängiltig: inte minst som en påminnare om att inga relationer existerar utan vår bakgrund. Vi är de vi är, med alla våra rädslor och vår ensamhet, även om varje ny förälskelse vill få oss att tro något annat. 

ROMAN

LENA EINHORN

Den tunna isen

Norstedts, 509 s.

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.