Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon är övertygad om att upproret är möjligt

Daniel Sjölin möter Karolina Ramqvist - aktuell med "Björnkvinnan"
Athena Farrokhzad. Foto: Carla Orrego Veliz / Albert Bonniers förlag.
”I rörelse”.
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Dikterna i Athena Farrokhzads nya bok pendlar mellan ilska och kärlek, från uppvigling till tröst. 

Victor Malm imponeras av klarheten i ”I rörelse”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det senaste decenniets mest pinsamma litteraturkritiska fadäs var nog när Svenska dagbladets kultursida började spekulera kring huruvida Athena Farrokhzad begick plagiat när hon publicerade en parafras på Allen Ginsbergs ”Amerika” i Aftonbladet. Jag ska inte ge er ett långt resonemang om hur litteraturen är en stor väv som alla författare gemensamt flätar, det räcker nog att konstatera något som jag tror att alla inblandade egentligen var medvetna om: poesin är en konstform som, lyckligtvis, tar ganska lätt på det där med upphovsrätt.

Från antikens Vergilius via Nobelpristagaren T.S. Eliot till Farrokhzad är det genom lån och stölder den blivit till, eller som Eliot själv konstaterade: omogna poeter imiterar, mogna poeter stjäl; dåliga poeter vanställer det stulna, medan bra poeter gör någonting bättre, eller åtminstone annorlunda, av det. 

Genomslaget har, tror jag, med Farrokhzads sätt att skriva snarare än vad hon skriver att göra.

Dikten som orsakade fadäsen, ”Brev till Europa”, finns med i Farrokhzads nya samling ”I rörelse” (en titel hon stulit från Karin Boyes älskade dikt). Om den förbättrar Ginsberg vet jag inte, men den är klart annorlunda. Sorgen och vreden behåller hon, men de stöps om. Görs till en politisk karta över samtidens Europa, där kriget om oljan inte bara är oskiljaktigt från modern terrorism och transnationell adoption, utan även läggs sida vid sida med avantgardekonst och djuren på Zoologischer Garten i Berlin. Genom denna konnoterande teknik tecknar Farrokhzad en bild av en mängd fenomen som först verkar olika och åtskilda, men görs sammanhängande – till politik, ett helt sätt att förstå världen. 

Man behöver inte själv förstå den just så för att inse hur skicklig och stark dikten är, vilket också bevisades när folk bortom den vanliga åhörarskaran blev förbannade på innehållet, världsbilden, ideologin. När hände det en dikt senast? 

Genomslaget har, tror jag, med Farrokhzads sätt att skriva snarare än vad hon skriver att göra. Hennes mångtydiga tydlighet. 

Lite banalt skulle man kunna säga att hon är tydlig utan att vara banal, komplex utan att vara komplicerad – och bitvis storartat bra.

Hon är nämligen en ganska traditionell poet, i bästa mening: försänkt i den tradition hon på en gång använder, gör uppror mot och skriver vidare på. Och är, vad det verkar, övertygad om att poesi är en form av kommunikation och tänkande – mer än vacker språklek – varför en sorts estetisk moral åläggs poeten: 

om du prompt ska hitta på uttryck / måste du veta vilka krafter du sätter i rörelse / precision / exakthet / uppmärksamhet / rytmens räddning / klangens klarhet / sanningen i detaljen / var noggrann med språket / säg det du menar / mena det du säger

Jag kan inte hitta ord som beskriver Farrokhzads nya dikter bättre. Lite mer banalt skulle man kunna säga att hon är tydlig utan att vara banal, komplex utan att vara komplicerad – och bitvis storartat bra. 

Boken pendlar med ett slags hoppfyllt tvivel mellan ilska och kärlek, från uppvigling till tröst och tillbaka igen.

”I rörelse” är inte ”Vitsvit”. Snarare än ett koncentrerat, sammanhållet verk samsas en hög mycket olikartade dikter mellan de ljusblå pärmarna, en majoritet av dem skrivna för specifika tillfällen eller tillägnade särskilda personer. Höjdpunkterna är flera och höga (jag vill särskilt nämna den briljanta ”Jag ser världen”), men bredvid dem finns ett par svagare nummer där Farrokhzads förkärlek till anaforen – den repeterande, patosfyllda, högtidliga stilfiguren som nu sprider sig bland yngre poeter – tar överhanden. 

Som helhet är ”I rörelse” ändå ganska underbar läsning. Den pendlar hoppfyllt mellan ilska och kärlek, från uppvigling till tröst – och tillbaka igen. I grunden för allt ligger orsaken till att folk, också de som provoceras av henne, spetsar öronen: den starkt uttryckta övertygelsen om upprorets möjlighet, att den här världen kan kullkastas och bli annorlunda.

En och annan kanske kallar det för plakatpoesi, men det är snarare fråga om en politisk poet som förvärvat en traditionell, men i dag ganska unik kommunikativ förmåga, som vet att någon blir mållös i en dikt om språket, att det måste finnas en publik, någon som lyssnar, som hänger vid orden och tror på deras betydelse. Och därför vet att hon måste ge sitt radikala hopp en intonation och rytm, den klarhet som bara klangen har, för att dikten ska kunna eka från vardagsrum till vardagsrum. 

LYRIK

Athena Farrokhzad

I rörelse

Albert Bonniers förlag, 90 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.