Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon är den enda som betyder något

Nina Bouraoui. Foto: MATHIAS GRATE / ELISABETH GRATE
”Alla människor har av naturen ett begär att få veta”.
Anna Hellgren. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Nina Bouraouis nya roman är en sorts skapelseberättelse, en bakgrundshistoria till tidigare böcker.

Anna Hellgren läser den enda författaren som betyder något.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Det är kanske bäst att vara ärlig: jag har inga andra författare jämte Nina Bouraoui. Det läsande livet är indelat i ett före och efter trilogin “Pojkflickan”, “Dockan Bella” och “Mina onda tankar”;  aldrig har jag känt igen mig så mycket i något skrivet, aldrig drabbats av sån svindel. 

Som en vildhund har jag tuggat i mig varje bokstav av hennes mer självbiografiska böcker, de som borrar sig rakt ner i alienationen, homosexualiteten, begäret. Den sprängande flickkroppen, ännu i frihet, omärkt av pubertetens fängelse och djärvare än vilken pojkes som helst har också varit min. 

Jag har tvingat utvalda personer att läsa, gett bort hela trilogin i examenspresent till henne som fortfarande sover intill mig; en akt av lika delar entusiasm och egoism. Jag har velat att hela världen ska veta vilken fantastisk författare Bouraoui är, velat att den som är mig närmast ska veta sånt som om mig som aldrig går att berätta. 

Jag har alltså förväntningar.

Homosexualiteten

Nya “Alla människor har av naturen ett behov av att få veta” är ett slags fortsättning på de självbiografiska romanerna. Som inte är självbiografiska i egentlig mening, men berättas i jagform med tydliga inslag från Nina Bouraouis egen biografi. Fransk mamma, algerisk pappa, två hemländer. Inbördeskriget, homosexualiteten och det maniska skrivandet – en konstant strid mellan dualiteterna, identiteten som anomali. 

Berättargreppet är vuxnare, en distanserad dåtid, en framskriven skapelseberättelse om man så vill; titeln måhända en blinkning till de som läst in Bouraoui själv i romanerna lika mycket som en beskrivning av den nyckel till tidigare böcker den är.

Jag läser den som en svulten. Fogar varje pusselbit till en annan, börjar läsa om tidigare romaner. Ser frågor planterade för 15 år sedan få ett svar, andra konflikter fördjupas. Här finns inte bara morföräldrarnas flagranta rasism, utan också en judisk, bortsopad gren av släkten man inte talar om – för när som helst kan kriget bryta ut igen. 

Den bränns inte i mellangärdet som ”Mina onda tankar”, väcker inte samma svindel som ”Pojkflickan”. Men det är en annan slags bok, det vore orättvist att jämföra. Hade Bouraoui inte varit en så magnifik författare hade boken varit en inåtvänd sil för de närmast sörjande, men hon nämns inte i Nobelprissammanhang för intet. Det är omöjligt att lägga den i från sig.

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Bouraouis förmåga är en nåd att drömma om

Algeriet

Romanen förs framåt på tre plan under kapitlen “Minnas”, “Få veta” och “Bli till”. I “Minnas” avhandlas barndomens minnen av Algeriet och Frankrike, i “Få veta” familjehemligheter. 

Pojken Amine, den själsliga tvillingen från “Pojkflickan” som dök upp i skepnad av en Sami i “Enstörig” heter Ali här – men har samma sorgsjuka mamma, samma latenta våldsamhet och skönhet. Här finns klipporna, öknen, symbiosen med modern och friheten som accepterad pojke med fadern. Men också partier som knyter an till Bouraouis allra första romaner: kvinnornas och flickornas utsatthet i Algeriet är uttalad. Mamma har inte bara svårt trivas, hon kommer hem med sönderriven klänning och spottloskor i håret. Uppbrottet från symbiosen med Amine/Sami/Ali sker genom hans uppgång i en mycket manligare tonårspojke, Tarek. Tarek som senare i livet ser till att den egna modern får halsen avskuren, eftersom han inte klarar av att leva i “skam” över att hon är en självständig kvinna. 

“Bli till” är de enda avsnitten som följer en kronologi; berättarjagets brådmogna 18-åring på samma gång vacklande och beslutsamma väg in i den skamfyllda “homosexuella gemenskapen”. Ändlöst målmedvetna kvällar på klubben Kathmandu – känd från “Dockan Bella” – i väntan på att ingå, att vilja ha någon som vill ha en själv. Under tiden skriver hon, försöker göra kärleken och identitetens historia meningsfull. Bouraoui kallar rentav kvinnornas nätter för sin “dockan Bella”, vars dagbok hon skriver i hopp om att någon ska hitta den och läsa så att hon själv slipper vittna om detta oerhörda som är “flickornas undre värld”.

I romanens slut förvandlas “Bli till” till “Finnas till”. Begäret får en riktning, skrivandet också. Bokstäverna kommer att ta sig ut i världen alldeles själva, helt utan skam. 

Precis som Nina Bouraoui.

 

 

LÄS MER – Anna Hellgren: Jag hoppas att hon ler i sin himmel, Majken Johansson

 

 

ROMAN

NINA BOURAOUI

Alla människor har av naturen ett behov av att få veta

Översättning Maria Björkman

Elisabeth Grate, 148 s.

 

 

Anna Hellgren är litteraturredaktör på Expressens kultursida.

I tv-spelearen ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.