Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Holmstrand uttrycker sexuella raserianfall

Leif Holmstrand.Foto: PRIVAT / ALBERT BONNIERS
”Herrarna i hagen”.
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Leif Holmstrand har mutat in ett alldeles eget fält i svensk samtidspoesi.

Martina Montelius finner en både ojämn och subtilt otäckt diktsamling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Tidigare har Leif Holmstrand skaldat om bug chasing (att medvetet riskera att smittas av hiv), om att bära ett medvetande som kvidande häver sig mellan vanföreställningar och sjukdomsinsikt, om kärlek på och över gränsen mot ägande och avsky. 

I nya diktsamlingen ”Herrarna och djuren” tar han ett nytt steg – men frågan är om det verkligen leder nedåt, närmare den ångestknuta han under hela sitt konstnärliga liv brevväxlat med. Holmstrand har alltid excellerat i konsten att genomföra formexperiment utan att fisteln mellan honom själv och innehållet lagats av prudentliga regelverk.

Inte minst i den olidligt vackra ”Sista dagen” från 2016, som spinner en granithård puppa av språklig exakthet kring den sorgligaste av verkligheter: den att människan innerst inne mest är liten och rädd, och att ingen någonsin kommer och hjälper. 

Är sådana bilder verkligen värdiga en poet som Holmstrand?

I ”Herrarna och djuren”, däremot, vädrar jag för första gången en släng av rutin här och var. Som om den litteräre desperadon gått och blivit lite varm i kläderna. Nästan köpt radhus mitt i de rosa gälar, ruttnande blodansamlingar och bävande sexuella raserianfall vi vant oss vid. 

”Den som multnar växten väcker / bryr sig knappast om förbud. / Blodets huvudmuskel sträcker / vassa grenar genom hud, / rötterna i liten gud.” 

Är sådana bilder verkligen värdiga en poet som Holmstrand? Det låter som om han sjunger upp sig. Nu lyssnar jag för all del gärna när Leif Holmstrand sjunger upp sig, och visst ska en författare kunna ge ut en mellanbok för att hålla muskulaturen i gång. 

Men tänk om Holmstrand vågat vänta med utgivning tills hela boken nådde den här nivån: 

”Några gram kan falla eller stiga / genom hud och klädesplagg, genom filter. Det är skönt att tiga, / skönt att stilla hysa agg.” 

Så subtilt otäck är den Holmstrand-poesi jag ständigt återkommer till. Den skrämmer eftersom den avtäcker det farliga i stället för att tämja det med formuleringskonst.

De här texterna handlar oväntat mycket om glädje. Kanske är den ännu mer skräckinjagande än förtvivlan, och därmed outhärdlig att på riktigt skriva om? Jag hoppas att Holmstrand ändå kommer att fortsätta försöka. 

 

 

LYRIK

LEIF HOLMSTRAND

Herrarna och djuren

Albert Bonniers, 60 s.

 

 

Martina Montelius är dramatiker, teaterdirektör och författare, samt medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”. 

 

 

Så blev konservatismen het

KULTURKRIGET DEL 1: Den konservativa revolutionen

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.