Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Historien om vargattacken i Kolmården har djupa rötter

Vargar i Kolmårdens hägn. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Lars Berge Foto: Johanna Hanno/Bonniers
Lars Berge skriver om vargattacken på Kolmården 2012. Foto: Johanna Hanno/Anders Wiklund TT

Lars Berge har skrivit ett omsorgsfullt reportage om vargattacken i Kolmården 2012.

Gunilla Brodrej får syn på en livslögn och fattar ett beslut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. "Vi tänker på vargen och vargens varumärke". Det säger Kolmårdens zoologiske chef på presskonferensen efter tragedin juni 2012 efter den tragiska olyckan när djurskötaren Karolina dödades av vargar i djurparken.  Så sårig är vår relation till de vilda djuren att vi inte klarar av att se sanningen. Vargen är varg.

I reportageboken "Vargattacken" försöker Lars Berge förstå vad som hände i Kolmården, "arbetsplatsen och hem för en flock vargar" där man varken tyckte sig behöva kameraövervakning eller kommunikationsradio eller ens sällskap när man gick in till vargarna. Han försöker förstå det på djupet. Och jag lär mig massor.

Gosig känsla för tusen kronor

Samtidigt som vargstammen ökat och hela fårbestånd blivit slagna av rovdjuret har vi invaggats i en känsla av att vargar är som hundar. De är inte farliga, de gillar människor. Och den gosiga känslan har man kunnat köpa sig för tusen kronor per skalle i Kolmårdens djurpark. 

För sex år sedan dödades alltså djurskötaren av en vargflock i Söka-hägnet på Kolmården. Hennes kollega hittade först de avslitna kläderna, sedan den sargade kroppen. Hon var rutinerad och skulle bara gå in och titta till flocken, samma flock som hade besökts av både Carl XVI Gustaf, Zlatan och – sist i raden – Mikael Persbrandt.

Persbrandt som Beorn i "Hobbit". Foto: Liese May

Närkontakt Varg hette upplevelsen som var en bra inkomst för parken. Tillsammans med två guider fick man komma in i hägnet, slå sig ner på några stockar, vänta tills de kom fram, klappa dem och fotografera. Bli slickad. 

Flockledaren hälsar på Persbrandt

Persbrandt är där för att få inspiration för sin roll som hamnskiftare (björn) i Peter Jacksons "Hobbit". I en intervju som refereras i Berges bok säger skådespelaren att han är smickrad av att flockledaren kommit hälsat på honom och att han skulle kunna bryta vargens nacke om något skulle hända. Men går en varg till attack har man ingen chans även om man är på gymmet varje dag. Och flocken som han möter verkar ha ledsnat lite. De är inte så nyfikna. Det är också någonting med den inbördes rangordningen som ändrats, och detta kan vara orsaken till det som sedan hände. En varg som tidigare varit lägst i rang och legat gömd är plötsligt en i gänget efter händelsen. Kanske har han hamnat där för att han har besegrat en annan som stått högt i rang i flocken, skötaren. Ingen vet. 

Kolmårdens varghägn är de största i Sverige. Ändå pyttesmå med vargmått mätt. Föreställ dig en ensam Läkerol-tablett på ett matbord. Bordsytan motsvarar ett naturligt vargrevir. Halstabletten motsvarar ett hägn på Kolmården. Ungefär så.

Vargar i Kolmårdens djurpark 2001. Foto: PEDER HASSLEV / PEDER HASSLEV

Berge närmar sig händelsen med stor respekt för offret och hennes familj när han tar läsaren med på det här reportaget som också är en berättelse om Sverige och om hela djurparksindustrin. Vår märkliga och tudelade syn på vargen är styrd av mytologi, känslor och – i Kolmårdens fall – några galna entreprenörer som ville få snurr på en döende kommun. 

Vargskräcken på 1800-talet

Med hjälp av det utförliga protokollet till förundersökningen som innehåller ovärderlig fakta om socialiserade vargar försöker Berge förstå mekanikerna som leder fram till händelsen. Det finns många spår att följa. Tillbaka till vargskräcken i 1800-talets bondesamhälle när vargen var ett hot mot hela familjers försörjning. Långt in på 1800-talet var det obligatoriskt för vuxna män att delta i vargskall med syftet att döda så många vargar som möjligt. Jag skummar förbi beskrivningarna av hur detta kunde gå till. Att spränga nyfödda vargkullar i luften med dynamit var en skonsam metod i sammanhanget. Vid förra sekelskiftet hade man lyckats utplåna vargen. 

1965 fridlystes den. Då fanns ett tiotal individer. Samma år invigdes Kolmårdens djurpark och några år senare dragplåstret Delfinariet där varenda skolklass på 20 mils omkrets och mer blev itutade hur roligt delfiner tyckte att det var att umgås med människor. Vi fick ingen information om att delfiner tog livet av sig på grund av depression. Vi gick alla på den här bibliska illusionen av vilda djur och människor som lever i harmoni. Olof Palme höll valtal i Kolmårdens djurpark. Min favoritbok vid den här tiden var "Chendru - tigerpojken". Berge själv älskade "Djungelboken". Ja, vem gjorde inte det?

Guillou ville ha studiovarg

Djurparkerna sades arbeta för djurarternas bevarande, men djurparkernas historia är en blodig historia, förstår vi av Berges bok. 1984 ville Jan Guillou ha med en varg i studion i sitt tv-program Magazinet. Det pågick en vargdebatt och Guillou ville visa svenska folket hur vänlig vargen var. En av våra förnämsta vargforskare, Anders Bjärvall, tyckte att det var en dum idé. Så Guillou dök i stället upp på Skansen där han hälsade på vargen Pelle så alla skulle förstå. En tid efter sin medverkan dödades Pelle av sina kullsyskon. Utan minsta möjlighet att fly, vilket är det naturliga för en varg i fara. Detta hemlighölls av djurparken. 

Mänsklig ondska

När jag läser Lars Berges sakliga beskrivningar av hur vargar gjort våldsamma försök att ta sig in och ut ur hägnen blir det alldeles mörkt inombords. Mörkt som det blir när man är innesluten i mänsklig ondska. Vad vi gör för vårt eget höga nöjes skull. För att roa våra barn. Flaskmatade vargar kan inte planteras ut för att säkra vargbeståndet eller ekologin eller klimatet. De flesta avlivas efter sex år för att göra plats för nya. Olyckliga. Individer. De där beskrivningarna kommer sist i boken, efter att vi har fått lära oss hur illa delfiner och späckhuggare mår i världens alla ”seaworlds”. Eller att man genom tiderna har drogat vilda djur med valium för att de över huvudtaget ska kunna visas för folk. Dödat dem när de blivit för många.

Anna Anka med delfinerna på Kolmården. Foto: JAN DÜSING

Och 2012 var det alltså en människa som dog. Karolina, mer van vid vargarna än många i Kolmårdens djurpark, men som de flesta andra, utan formell vargkunskap, utan strikta förhållningsorder, och utan speciellt skydd om något skulle hända. Som om hon jobbade på ett hunddagis.

Idag finns det omkring 300 vargar, hör jag i Vetenskapsradions morgonsändning. De senaste åren har vargen minskat med mer än en fjärdedel. Orsaken tror man är tjuvjakt. De flesta vargarna befinner sig i revir i mellersta delen av Sverige. Självklart uppstår problem när dessa blir hungriga i närheten av får och kor. Visst är det ett problem.

Vargar flyr fara

Men för människor är det ingen fara så länge det inte rör sig om socialiserade vargar i onaturligt små hägn. Vargar flyr fara, om de kan.

Vargarna på Kolmården juni 2012. Foto: ROGER VIKSTRÖM

Lars Berges fantastiska reportage är en bladvändare som får marken att gunga under fötterna. Det säger någonting grundläggande om ett tillstånd som pågått hela mitt liv, en livslögn om man så vill. "Djuren har det bra, de får mat, de tycker det är roligt". Sedan har man sett de där eländiga vargarna springa runt runt runt på Skansen i sitt lopp mot döden. 

Varghägnet på Kolmården finns fortfarande, men för alltid stängt för besökare. Ingen från flocken som dödade djurskötaren lever. När jag slår igen boken är jag inte längre säker på hur jag ser på vargjakt. Men jag är däremot säker på en sak: Aldrig mer djurpark.

 

Litteratur

Lars Berge

Vargattacken

Albert Bonniers förlag, 230 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!