Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes tankar dissekerar herpes och kroppsvätskor

Malin Kivelä.Foto: Niklas Sandstrom / Niklas Sandstrom
Annina Rabe.Foto: BOKFÖRLAGET POLARIS

Vissa romaner får dig att se på världen som om den var ny. 

Annina Rabe imponeras av Malin Kiveläs ”Hjärtat”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Många som har befunnit sig i närheten av liv och död, oavsett om det gäller födsel eller avskedstagande, kan vittna om hur sinnena liksom skärps. Hur allting runtomkring en blir tydligare, skörare, ofta vackrare. Intrycken förstärks, obetydliga detaljer som man normalt skulle missa fylls plötsligt med mening.   

Huvudpersonen i finlandssvenska Malin Kiveläs ”Hjärtat” lever under en tid med både födelsen och döden högst närvarande, inkapslade i samma eviga ögonblick. Hennes nyfödde son visar sig lida av ett hjärtfel; en operation kommer troligtvis att rädda honom, men opereras han inte så dör han. Kanske dör han ändå, om operationen inte lyckas.

Texten rör sig rastlöst kring det sinnliga och kroppsnära.

Kvinnan vandrar omkring i ett slags väntans ingenmansland mellan liv och död. Barnets öde ligger i läkarvetenskapens händer. Under långa frusna promenader i ett vintrigt Helsingfors upplever hon stadens skönhet på ett sätt som hon aldrig gjort förut. Hon är frånvarande, på samma gång som hon hela tiden är fruktansvärt närvarande.

”Jag håller dig levande genom att koncentrera mig fullkomligt, oupphörlig”, skriver Kivelä i en central mening. Och koncentrationen i den här romanen är också så konstant, så oavbruten att den är svår att lösgöra sig från. Jag läser romanen nästan i ett sträck med ytterst få, motvilliga, uppehåll.

Texten rör sig rastlöst kring det sinnliga och kroppsnära; huvudpersonen dissekerar i tanken närmast fascinerat sin nyförlösta kropp, sin herpes, sina kroppsvätskor. Men samtidigt arbetar hennes hjärna med ett litterärt projekt (hon är författare till yrket) som blir ett slags flyktväg ut ur den låsta situation hon befinner sig i. En roman om några äldre kvinnor som bosatt sig vid en sjö. Fria och tillfreds inväntar de döden, utan oro.

Jag brukar ibland tänka att när litteratur är riktigt bra får den en att skärpa sinnen och tankar.

Det är faktiskt enastående hur mycket av de grundläggande livsvillkoren Malin Kivelä lyckas få in i denna tunna och välkomponerade roman. Och därtill på en tät och mycket vacker prosa. Den existentiella resa som kvinnan gör under de avgörande dygnen innefattar så mycket: det kroppsliga och det cerebrala, moderskapet, kärleken och döden. Och så det där Efteråt, nåden när faran är över. 

Men Kivelä återkommer flera gånger till ärren, påminnaren om att faran aldrig är över på riktigt. ”…då något börjat är slutet redan inneboende i det. Är det sluten som egentligen händer oss, sluten i olika stadier? Vi lever i slut.” 

Jag brukar ibland tänka att när litteratur är riktigt bra får den en att skärpa sinnen och tankar, på samma sätt som i stunder när livsvillkoren blottar sig. Den här romanen gör det, och på det allra innerligaste vis. 

ROMAN

MALIN KIVELÄ

Hjärtat

Thorén & Lindskog, 149 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Varför hatar alla postmodernismen? 

Postmodernism är ett av debattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.