Hennes skarpa blick frammanar de döda

Fleur Jaeggy.
Foto: Nilsson förlag
Hanna Johansson.
Foto: HENRIK JANSSON

Fleur Jaeggy är aktuell på svenska med den delvis autofiktiva kortprosasamlingen ”Jag är bror till XX”. 

Hanna Johansson fångas av författarens kompakta språk, som tvingar läsaren till koncentration. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Joseph Brodsky har sagt om Fleur Jaeggys prosa att den tar ”ungefär fyra timmar” att läsa, men en livstid att minnas. I avsnittet ”Negde” dyker den ryske författaren upp en vinterdag i New York. Han ser tvillingtornen. ”Det är vad Iosif ser, Tvillingtornen”, skriver Jaeggy. ”De fanns, en gång.”

Därefter följer en radbrytning, och ett nytt ”De” uppträder: ”de” är nu åskådarna som såg tornen brinna 11 september 2001.

”Jag är bror till XX” av Fleur Jaeggy.
Foto: Nilsson Förlag

Joseph Brodsky, eller Iosif Brodskij som han egentligen hette, gick bort 1996. Han kan omöjligen tillhöra detta de, inte ha kunnat föreställa sig detta de medan han var i livet, inte denna syn av de brinnande skyskraporna. Eller? ”Kanske gick han faktiskt aldrig bort, Iosif Brodskij”, slutar avsnittet.

”Negde” är den andra av totalt tjugo avsnitt i Jaeggys delvis autofiktiva kortprosasamling ”Jag är bror till XX”, utgiven av Nilsson förlag som tidigare gett ut Jaeggys romaner ”Tuktans ljuva år” och ”Proleterka”, samtliga översatta av Viveca Melander. Jaeggy föddes i Schweiz 1940 men flyttade som ung till Rom där hon umgicks med Ingeborg Bachmann och Thomas Bernhard; senare gifte hon sig med författaren och förläggaren Roberto Calasso, flyttade till Milano och arbetade för Adelphi Edizioni, ett förlag som översatt bland andra Oliver Sacks och Nabokov till italienska. Italienska är också det språk Jaeggy skrivit på i fem decennier.

”Jag är bror till XX” är den senaste av hennes böcker, från 2014, och i dess avsnitt uppträder vissa beats från det långa livet och de tidigare verken: vännerna, internatskolgången, en borgerlig uppfostrans rekvisita. Varje stycke i samlingen ger intryck av ett vidsträckt landskap bortom texten. Man kan associera till Tor Ulvens kortprosa i ”Stein og speil: mixtum compositum”, där ett stycke så kort som ett par meningar blir oerhört stämningsmättat och stort. Eller till Bachmanns ”Malina”, som Jenny Tunedal i ett efterord från 2019 beskrivit ”tycks ha tillgång till en vidgad form, en rymd eller tyngd som inte syns, men ändå känns, inom dess pärmar”. 

Om hennes stil ibland kan beskrivas som förströdd är det omöjligt att läsa på ett förstrött vis.

Ingeborg Bachmann är precis som Joseph Brodsky en figur i boken, här i avsnittet ”Det antiseptiska rummet”. Jaget i texten har pratat med Ingeborg om åldrandet, om trädgården de ska ha ihop. Hon entusiastisk, Ingeborg mer avvaktande. Sedan, ganska abrupt, avlöses framtidsdrömmarna av denna mening: ”Varje dag gick jag till sjukhuset Sant’Eugenio, avdelningen för svårt brännskadade”.

Vet man att människan Ingeborg Bachmann behandlades för svåra brännskador på sjukhuset Sant’Eugenio där hon senare dog 1973, innan hon hade hunnit bli gammal, går det inte att sluta veta. Eventuellt blir ”Det antiseptiska rummet” bättre av den kunskapen: om att människan fanns och är saknad, en fruktansvärd tanke som får rum att växa hos läsaren tack vare Jaeggys nästan avmätt svala och samtidigt så intensiva stil.

Intensiteten, ja. Fastän såväl ”Jag är bror till XX” som romanerna är korta, under 150 sidor, har jag aldrig tänkt på Fleur Jaeggy som fåordig. Kanske har det någonting att göra med textens densitet. Radbrytningar är förhållandevis sällsynta, varje mening har en vikt som tvingar läsaren till koncentration. Om hennes stil ibland kan beskrivas som förströdd är det omöjligt att läsa på ett förstrött vis. Hon skriver fantastiska förstameningar: ”Hon hade ibland frågat sig själv varför hon bodde i en ful stad”, ”Min mor fick audiens hos Påven”. 

Jaeggys berättarröst – oavsett om den är förlagd hos ett jag eller hos ett namn i tredjeperson – förkunnar och beskriver med en vacker, skrämmande vass skärpa. Skrämmande på det sätt som alla bra författare är skrämmande: uppmärksamma spioner. Men skärpan ska inte förväxlas med kyla. I grund och botten är den öm, denna röst som insisterar på att frammana de döda, som föreslår att de fortfarande är här. Frammana de som fanns, en gång.


ROMAN

FLEUR JAGGY

Jag är bror till XX

Översättning Viveca Melander

Nilsson förlag, 140 s. 


Hanna Johansson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes debutroman är ”Antiken”. 



Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.