Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hennes roman sparkar luften ur mina lungor

Linda Boström Knausgård. Foto: JASMIN STORCH / MODERNISTA
”Oktoberbarn”.
Martina Montelius. Foto: NIKLAS HELLGREN / ATLAS

Linda Boström Knausgårds ”Oktoberbarn” är en oerhörd vidräkning med psykiatrin.

Martina Montelius minns knappt när en roman påverkade henne så svårt senast.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag modererar ett seminarium, är den glada samtalsledaren, och Linda Boström Knausgård står bakom mig med elektroder på huvudet, blek, och gråter efter sina barn. Jag lägger en frottéhandduk i en skolväska, och Linda studerar mina rörelser, tycker att jag borde vika den noggrannare. 

Jag räknar bakåt – när läste jag senast en roman som slog mig i bojor på detta sätt? Det är flera år sedan. 

Linda är tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning. En gång i veckan får hon tio minuters elbehandling. Hon får inte säga nej, men läkarna informerar om hur skonsam strömmen är. Som att starta om en dator, säger de. Det värsta som kan hända är att Linda mister sina minnen – men de kan återvända med tiden. 

Jamen, dåså. Mista sina minnen – det är väl inte så farligt? En läkare säger att Linda ju är författare, och författare brukar väl hitta på. Hon reagerar inte bra. Inte på ett sätt som är till hjälp om hon vill komma ut ur fabriken, som hon kallar den. 

Elchocksfabriken. Skötarna på avdelningen är bättre, men Linda ansätts av dåligt samvete, eftersom flera av dem flytt från krig. Linda har inte flytt från krig. Ändå är det de som tar hand om henne. Hon vill säga förlåt, men då har de redan klapprat iväg i sina foppatofflor.  

Karl Ove Knausgård

Utanför klinikens väggar finns Lindas fyra barn. Hon vågar inte tänka på dem. Sköterskan Maria, den stränga och rättvisa, tvingar henne ibland. Jag tycker ändå om Maria. Hon skäller på Linda – men minnestränar också med henne, och försvarar henne när det gäller. 

Bara Maria kan få Linda att våga längta efter barnen. Deras far, den hyllade författaren från Norge, har lämnat Linda. Han orkade inte vara den enda som pratade vid matbordet längre. Stod inte ut med sin frus ihållande, av smärta skränande tystnad. Karl-Ove såg sig tvungen att gå vidare. 

Linda skriver inte ett ont ord om honom i sin bok. Inga anklagelser. Inte på riktigt. Men smärtan är en brinnande vägg som reser sig ur boksidorna och sedan faller mellan mina fingrar, död för alltid. Linda är mer begåvad än Karl-Ove. Men vad hjälper det. 

Linda Boström Knausgårds debutbok ”Gör mig behaglig för såret” (1998) var en diktsamling, och trots att hennes prosa är rak och konstlös finns poesins vattenstämpel i formuleringarnas precision, i friktion mot bildernas sjösjuka skevheter. Inte ett spår av uppvisning vidlåder texten. Bara ren ensamhet och sorg. Få av manshand tecknade mastodontsjälvporträtt har gått i land med något liknande, vill jag mena. Lars Norén kan dra något gammalt över sig, sina märkesbyxor, sin diarré och sina granitplattor på Gotland. Ulf Lundell kan ränna till någon annan och grina över tevetablån. 

Lägg den på rökbalkongen

”Oktoberbarn” är ingen dagbok från en självöverskattande men svårt lidande excentriker, utan erfarenhet som mödosamt karvats till ett monument över en smärta inhyst i en kanyl- och elchocksindustri. 

Den totala kontrollförlust inlåsningen i psykvårdskomplexet innebär för Linda sparkar luften ur mina lungor. Tanken på att med våld fråntas sina minnen, det vill säga sig själv, är fullständigt outhärdlig. Lägg sedan till auktoriteter som hävdar att det görs för hennes eget bästa, och du är i helvetet. 

Den här boken kommer inte att förändra psykvårdens villkor. Jag vet inte om någon eller något kan förändra dem. Men litterärt är den en seger, och jag hoppas att denna seger når ända in i korridorerna där vårdpersonalen försöker jogga med sina patienter för att pigga upp dem, leder dem från provtagningsstationen via uppföljningssamtalet till det rum som tömts på vassa föremål, och så tillbaka igen, i samma cirklar, gång på gång. 

Låt den plötsligt ligga där på rökbalkongen, som en hemlig vän till den som inte längre äger sig själv. Låt någon fattig syndig människa med infart i armen och stesolid i hjärnan helt oförhappandes få syn på den, öppna den och hitta, om inte tröst, så åtminstone en liten stunds paus i den ont sjungande ensamhet som är vårt öde. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Är hämnd en rätt som serveras bäst litterärt?


LÄS MER – Martina Montelius: Jag vill dela DN:s klara blick och friska mod! 

ROMAN

LINDA BOSTRÖM KNAUSGÅRD

Oktoberbarn

Modernista,  195 s.

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är romanen ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.