Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hennes hemmafru bjuder på djuriska utflykter

Lucy Ellmann.
Foto: Amy Jordison / Albert Bonniers
Hanna Nordenhök.
Foto: OLLE SPORRONG

Lucy Ellmanns mastodontverk om en amerikansk hemmafru och hennes tankar blev en otippad succé.

Hanna Nordenhök drabbas av en flödande roman om mödrar och döttrar – som dessutom är rolig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad har en pumahona omgiven av sina nyfödda ungar i en vildmarkshåla att göra med en pajbakande hemmafru i Ohio? Mycket, ska det visa sig, om man får tro brittiska Lucy Ellmanns internationellt hyllade, mer än tusensidiga roman. I bokens slingriga, endast av komman avbrutna medvetandeflöde ur kvinnans perspektiv skjuts pumans berättelse in som från en helt annan plats i universum, och ändå ska trådarna till sist knytas ihop och de två honmödrarnas vägar korsas. 

”Ankor, Newburyport”.
Foto: Albert Bonniers

Det är gripande gjort, och pumans färd genom Ellmanns intrikata romanbygge är en av de ömsintaste djurskildringar jag läst. Men också en av de roligaste, inte minst för den avvaktande, lätt medlidsamma blick puman riktar mot de förvirrande varelser som kallas människor. Likt rangliga, falska fåglar, för tunga för att flyga och med de obrukbara framtassarna dinglande, tycks deras mest levande kroppsdelar vara de ”blöta, slappa munnarna” med vilka de oavbrutet utstöter sina obegripliga ljud.

Över huvud taget är djuren starkt närvarande hos Ellmann, här finns både pantrar, örnar, tvättbjörnar och diverse andra vilda varelser. Liksom höns och givetvis ankor och en lång rad döda och levande sällskapsdjur, i synnerhet katter och hundar, detta fönster mot det vilda människorna håller på glänt innan någon ett tu tre slår upp det, hoppar ut och försvinner bort. 

Men av alla kreatur och vidunder är det här ändå framför allt en roman om mödrar och döttrar, sådana som lever sina liv i balansakten mellan ”samling och språng, språng och samling”. Berörande och brett anlagd blir det också en bok som, den vindlande formen till trots, är så lätt att stiga in i att det ter sig häpnadsväckande att Ellmanns ursprungliga förlag Bloomsbury refuserade den med hänvisning till att den var för experimentell. 

Den starkaste relationsskildringen är den med den tjuriga tonårsdottern Stacy.

”Ankor, Newburyport” berättas av en namnlös fyrabarnsmamma som innan hon fick cancer arbetade som collegelärare men nu tillbringar sina dagar hemma i villan i den lilla orten Newcomerstown, där hon bakar tårtor och pajer som hon säljer i liten skala. Frisk från cancern men ännu hemsökt av den olokaliserbara sorg dödens närhet tenderar att märka de berörda med. Vi befinner oss i Trumps Amerika och romantexten tar formen av en till synes oändlig uppräkning av ett livs alla disparata ting: barndomsminnen, drömmar, kakrecept, nyheter, gamla hitlåtar och kärlekar – liksom skolskjutningar, Obamacare, ”Lilla huset på prärien”-godnattläsningar och alla de andra ingredienser som hör till det vita, liberala medelklassliv kvinnan lever tillsammans med sin make Leo och barnaskaran. 

Hennes livslista, där nästan varje fras börjar med orden ”det faktum att”, liknar en krängande sorgesång. Rörlig och upprorisk begagnar den en litterär grammatik som brister ut i versaler och fetstil, liksom skälmskt planterar ut sina madeleinekakor – som för att peka ut de minnenas brunnar texten själv oavbrutet öppnar. 

Men om detta är en berättelse om moderskap och dotterskap så är det också en berättelse om försummelse. Den starkaste relationsskildringen är den med den tjuriga tonårsdottern Stacy, denna ”tyst-bestraffningsfantast” som önskar sig likadana skor som Kanye West, tittar på makeupvideor på Youtube och anklagande föreläser för sin mamma om klimatet. 

I Ellmanns tappning blir alla kvinnor till sist varandras räddande systrar.

Precis som hunden Jim kommer hon både hinna rymma och hitta hem under romanens gång. Det ska också bli Stacy som, trots sin mors ständiga oro över allt hon gjort fel som förälder, livsduglig kravlar ur boet och bokstavligen räddar hela sin familj till livet i en makaber twist som bland annat inbegriper en stalkande hönsfoderleverantör tillika skjutglad Trumpanhängare. På andra sidan Stacyrelationen finns relationen med jagberättarens egen, döda mor, som när hon var liten vadade ut i en sjö efter några lockande ankor och nästan drunknade, men räddades av sin syster. I Ellmanns tappning blir alla kvinnor till sist varandras räddande systrar. 

Och under tiden ska pumahonan i sitt parallella universum både berövas och återfinna sina älskade ungar. Kartan över den rasande strapats hon företar sig över delstatsgränserna med mjölken sinande i juvren efter att de kidnappats till en djurpark finns med i slutet av romanen i form av en illustration. Det är bilden av en mors kamp, men kanske också av en författares, om hon råkar vara kvinna. Ty ”alla de egenskaper vi söker efter hos poeter hade pumahonan redan: varje muskel i hennes kropp spändes i noggranna, lätta steg, varje sinnesintryck var ett förebud om vind och månsken och andra levande varelser, rivaler och villebråd.” 

Översättaren Eva Åsefeldt låter skickligt läsaren komma Ellmanns katakomb till hemmafru nära genom en levande, otvungen och helt kristallklar svenska, av det där slaget som gör att man glömmer bort att det finns ett original. Så blir detta till synes alldagliga amerikanska kvinnoliv ett kosmos för vem som helst att stiga in i. 



ROMAN

LUCY ELLMANN

Ankor, Newburyport

Översättning Eva Åsefeldt

Albert Bonniers, 1045 s.



Hanna Nordenhök är författare, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.