Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes författarskap kommer att leva länge

Märta Tikkanen. Foto: Cata Portin / Cata Portin
Åsa Moberg, Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg. Foto: Ulla Montan / Ulla Montan
”Måste försöka skri-. En brevbiografi”, Märta Tikkanen, Schildt & Söderströms.
Ebba Witt-Brattström.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

Överlevnad, litteratur och vänskap, Märta Tikkanens brevbiografi innehåller allt och lite till.  

Ebba Witt-Brattström läser en dubbelarbetande författare som inte kommer glömmas bort. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Är skrivande kopplat till överlevnad? Många författare skulle säga ja. I synnerhet Märta Tikkanen. I ”Måste försöka skri –”, hennes brev till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg från 1970- till 2000-talet, är det ett hjärtskärande tema: ”jag måste kunna skriva mej vidare också för att kunna leva vidare. Tokigt men jag hänger faktiskt på ord!” Det gäller också för Moberg och Stenberg. När Märta talar i telefon med dem kunde nån plötsligt säga: ”Nej det här kan jag inte tala om, det här måste jag skriva.”

1975 börjar Märta Tikkanen gå hos en finskspråkig terapeut i Helsingfors. Hennes finska är inte perfekt, så hon tvingades ”sålla fram det viktigaste”. Men, som hon säger i efterordet, på svenska var allt fortfarande ”helt oformulerat”. Vissa saker kan man bara säga, skriva, och framför allt känna, på sitt modersmål.

Eller med Märtas ord: ”Det blev det böcker av”.

Första brevet är till Åsa Moberg 1975, och skapar litteraturhistoria.

Formuleringsdriften, den nakna känslan klädd i skrivna ord, är alltså livlinan. Oavsett det effektiva kamouflage, som i Märtas fall är dygnet runt-omsorg för barn, make, barnbarn. Sida upp och sida ner om hinder på väg mot skrivmaskinen, senare datorn. Obs, det är inget koketteri, det är allvar. Efter alkoholiserad, sjuk make kommer dito son och funktionsnedsatt dotter, mer eller mindre moderlösa barnbarn, ständigt hotande migrän. 

Men ”dialogen och växelverkan med andra” är samtidigt ”en direkt förutsättning” för att kunna skriva överhuvudtaget. Hur skulle annars denna ”heltidsmåbarnsmamma vid mogna år” samtidigt kunna vara en världsberömd författare som ränner över Norden och Europa och talar om sina böcker, uttalar sig i parti och minut i enkäter och intervjuer, i tv och radio. Och skriver alla dessa brev!

Första brevet är till Åsa Moberg 1975, och skapar litteraturhistoria. Lite som när Edith Södergran kontaktade Hagar Olsson efter hennes recension av ”Septemberlyran” 1918. De formade en systerpakt som förändrade litteraturen (läs ”Ediths brev”).

Systertrion

Fast här bildas en systertrio efter att Märta och Åsa kopplat in Birgitta Stenberg. Då förändras också livsnerven i breven, det blir mer av öppenhjärtigt författarsnack, också om kolleger och alla dessa litterära old boy’s networks där prisen flödar. ”Bra att jag kan säja det till dej så jag inte behöver säja det högt” skriver Märta till Birgitta när Nordiska rådets litteraturpris (”Potensrosen”) igen gått till en man.

1975 har Åsa Moberg recenserat Märtas tredje roman ”Vem bryr sig om Doris Mihailov?”, där den framgångsrika journalisten Clara känner skuld inför sin sjukskrivna, suicidala väninna, läkarsekreteraren Doris. Efter att Åsa hyllat nästa roman, ”Män kan inte våldtas” föreslår hon Märta som kolumnist på Aftonbladet. Därmed får Märta Tikkanen en plattform ”över viken” som än i dag, sorgligt att säga, är få finlandssvenskar förunnad. Girl’s network.

Märta är då också rektor för Arbis, ett slags finlandssvenskt ABF. Hon har fyra barn och är gift med en av Svenskfinlands mer ryktbara kulturmän, konstnären, författaren och alkoholisten Henrik Tikkanen, som enligt egen utsago aldrig bytt en blöja, badat eller nattat något av deras barn. Han är i färd med att utge sina även i Sverige uppmärksammade böcker ”Brändövägen 8”, ”Bävervägen 11” och ”Mariegatan 26”.  Autofiktion är bara förnamnet, böckerna handlar om hans familj, hustru och alkoholproblem.

Århundradets kärlekssaga

Henriks adresstrilogi är fnösket för den eld som brinner i Märta (för att parafrasera Strindberg). ”Jag skulle vilja skriva en HATBOK och egentligen är det vad jag gör hela tiden” skriver hon till Åsa Moberg, som svarar: ”jag utgår från att du trots allt överlever.” Den frasen citeras i Märta Tikkanens replik till maken, klassikern ”Århundradets kärlekssaga”. Där begår Märta en Henrik, och bryter den (fortfarande gällande?) pakten att en kvinna inte får kritisera sin man. 

Med stor sorg och kärlek avslöjar Märta dysfunktionaliteten och medberoendet i en familj som styrs av mannens alkoholism och egocentricitet. Förstås finns här också den skapande rivalitet som utmärker konstnärspar, ett tema sedan Märta Tikkanens debutromaner. Konflikten djupnar i och med Henrik Tikkanens svar till makan (”TTT”, ”Georgsgatan” och ”Henriksgatan”). Tyvärr, suckar Märta i brev, så kunde de till sist inte längre prata, bara skriva med adress till den andre. (”Så svar är väl att vänta i spalterna antar jag.”)

I det perspektivet är Karl Ove Knausgård en arvtagare, en ytterst intressant kombination av Henrik och Märta Tikkanen. (Beröm!)

Också det är litteraturhistoria, och väldigt 70-tal. En innovativ litterär epok, som trots 1980-talets postmodernistiska dominansanspråk har överlevt in i vår tid. Märta hurrar i ”Måste försöka skri-”: ”åttiotalet har gått i graven! nittiotalet är här! det har svängt! äntligen!”

Tidigt inser trion Märta-Åsa-Birgitta att de är i färd med att dokumentera villkoren för kvinnors skrivande i Norden under en tidsperiod av realistisk litterär förnyelse: en feministisk diskbänksrealism med udden riktad mot den maskulina självupptagenhet som dominerat litteraturen. I det perspektivet är Karl-Ove Knausgård en arvtagare, en ytterst intressant kombination av Henrik och Märta Tikkanen. (Beröm!)

Rolig är den också, ”Måste försöka skri-”. Med gott humör diskuteras exempelvis P.O. Enqvists ”Tribadernas natt” (bra), Gun-Britt Sundströms ”Maken” (tveksam), Maria-Pia Boëthius ”Våldtäkt” (bra), Olof Lagercrantz kvinnosyn (tveksam), Erica Jongs ”Rädd att flyga” (tveksam), Suzanne Bröggers ”Fräls oss från kärleken” (tveksam). Anna Wahlgren, Kerstin Thorvall, Theo Kallifatides, Palmemordet, aids-epidemin, Tjernobylkatastrofen, Hite-rapporten passerar i revy. Oförglömlig är en snapshot av den överförfriskade Henrik Tikkanen iförd pyjamas, ivrigt diskuterandes Märtas sexliv med en sömnig Carin Mannheimer i parets vardagsrum.

Ja, Märta är cool.

För att inte tala om Märtas dråpliga våndor över att vara ”fru Henrik Tikkanen”. Som avtvingas förklaring av vad-den-store-maken-egentligen-menar (till exempel med att kalla Agneta Klingspors ”Inte skära bara rispa” för ”porr” i Expressen). Eller att ”med lågande ögon och glödheta kinder” blänga på tillgjorda beundrare av maken för att han representerar gud vet vad. En avgudadyrkan han glatt slickar i sig. (”Sen sov jag inte en jävla blund på hela natten. Till H sa jag att han hade varit så bra och det var så trevligt och undra på att de var nöjda. Alternativet hade varit att slå ihjäl honom.”)

Ja, Märta är cool. När hon kallas ”penisradikal” i Aftonbladet, fnyser hon och undrar om det inte, haha, är ”en sammanblandning mellan H:s peniskonservatism (störst, bäst, vackrast) och mej. (?)”

I rättvisans namn har jag en soft spot för Henrik trots hans ovedersägliga självupptagenhet.

2004 bläddrar hon igenom recensioner av sin magnifika dubbelbiografi ”TVÅ – scener ur ett konstnärsäktenskap” där hon verkligen ansträngt sig att ”inte ösa skit över” Henrik”, och konstaterar trött: ”ja herredumilde. Svartvitt och hämnd på H och jag vet inte vad, de är inte kloka helt enkelt. Jag läste bara några ord här och där, ingen idé att förstöra sin nattsömn med såna tassigheter.” 

Tassigheter! Vilket utmärkt ord för alla dessa förminskningsstrategier som (fortfarande) kan drabba kvinnliga författare som inte håller sig på mattan.

I rättvisans namn har jag en soft spot för Henrik trots hans ovedersägliga självupptagenhet. Även för honom var skrivandet överlevnad. Modigt avslöjar han i flera av sina böcker den hegemoniska maskuliniteten som patetiskt paranoisk ensamhet. Och hans replik när Märta visar honom diktmanuset till ”Århundradets kärlekshistoria” är faktiskt århundradets bästa från en kulturman: ”Gratulerar. De är fantastiska. Jag är så lycklig över att det är jag som har kunnat inspirera dej till detta.” Sug på den!

Kompromisslöst insisterar hon på kvinnors rätt till ett själsliv, ett eget rum i Virginia Woolfs mening

Henrik är också den som tidigast ser vad som utgör Märtas storhet som författare. I ”TTT” får hans alter ego Tott tänka: ”Folk hade känt igen sig i hans bok och det hade gjort honom ryktbar. Men folk hade inte känt igen bara sig själva i hennes bok, de hade också upptäckt sina möjligheter och det gjorde henne ännu mera ryktbar.”  

På pricken faktiskt. Märta Tikkanens stora publik i bortåt femtio länder älskar inte bara hennes dröm om att ”stå i bredd”, läs kärlek på lika villkor. Läsarna älskar framför allt hennes absoluta vägran att hymla med att kvinnor så ofta – och ännu – dubbelarbetar, i hemmet som utanför. Kompromisslöst insisterar hon på kvinnors rätt till ett själsliv, ett eget rum i Virginia Woolfs mening. I Märta Tikkanens böcker liksom i hennes brev, lyser detta begär som ljuset i vardagsplikternas tunnel. För att inte tala om töcknet av tassigheter. Det är nog därför hennes författarskap lever, och kommer att leva, länge.

BIOGRAFI

MÄRTA TIKKANEN

Måste försöka skri-. En brevbiografi

Schildts & Söderströms, 300 s. 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål”