Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes domedagsprofetia är inte övertygande nog

”Sista hösten i Legoland”.
Hanna Rut CarlssonFoto: Kajsa Göransson / Norstedts
Valerie Kyeyune Backström

I Hanna Rut Carlsson debutroman hamnar intrigen i konflikt med budskapet. 

Valerie Kyeyune Backström har ändå roligt med ”Sista hösten i Legoland”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om 2019 inte bara var ett år utan en person, och den fick bli en roman, skulle det bli ”Sista hösten i Legoland”. Eller ja, den hade väl varit autofiktiv om man ska vara noggrann. Men annars är allting rätt: Ett varningens finger om den annalkande katastrofen, miljöhotet, förklätt till roman. Eller kanske snarare fabel, skröna, magisk realism, förlagt till Köpenhamn.

Apokalypsen nalkas i grannlandets huvudstad. Under en mättad sommar och påföljande höst får vi följa en spridd skara människor. Oraklet Amir som försöker varna människor medan han kränger kebab, en halvflummig tjej vid namn Katja som bor i kollektiv och diskuterar queerteori över dumpstrad mat, den stressade arkitekten Malik som präglas av dåligt samvete över sin inåtvända dotter, samtidigt som han försöker ro i land ett enormt byggnadsprojekt som ska visa sig ha ödesdigra konsekvenser.

Bokens fyra akter är indelade i väderfenomen, som oroväckande varnar läsaren med bibliskt grepp, det är sandstormar och giftigt regn, men lokalbefolkningen verkar inte oroa sig, de är för busy med att leva sina liv.

Det stora problemet man som läsare ställs inför vid historiens början är om storyn ska få besegra budskapet, om den ska lyckas bryta sig loss från plikten och därigenom bli något mer än fakta och agitation i romanskrud, något förlaget förstärker med sin baksidestext om författaren Hanna Rut Carlsson, som själv är nyexaminerad miljövetare med oro inför den nordiska välfärdens ansvarslöshet.

Det är egentligen inte i själva ramberättelsen som romanens kvaliteter ligger.

Och delvis ska man få rätt. Något saknas för att göra de återkommande, mer allegoriska styckena om Legoland, som här ska symbolisera Köpenhamn men i förlängningen också välfärdssamhället eller västvärlden i stort, riktigt brännande. De skulle behövt vara roligare eller syrligare eller mer mystiska, helt enkelt vildare för att gå från pamflett till konstnärligt egenvärde. Det är som att boken är lite för upptagen med att få sagt det den vill säga i stället för att förlita sig på att berättelsen kan få ur sig det ändå.

För det är egentligen inte i själva ramberättelsen som romanens kvaliteter ligger, eller författarens kännedom om olika miljöfenomen, utan i de små, fint utmejslade personporträtten. Som när den (eventuellt) straighta tjejen vill bli lesbisk, författarens uppmärksamma blick för maktförhållanden i olika kärleksrelationer eller de nazistiska männens vurm för självhjälpsfloskler. 

Jag hittar kanske inte en omskakande domedagsprofetia, men däremot en habil debut, som om den bara tillåts lita på sin egen förmåga lovar ett spännande författarskap. Och trots att den kanske inte helt ror i hamn det akuta budskapet, så har jag aldrig tråkigt med denna bok, tvärtom vänder jag girigt blad i jakt på mer.

ROMAN

HANNA RUT CARLSSON

Sista hösten i Legoland

Norstedts, 309 s.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida. 

Här dömer Isak Skogstad ut lärarutbildningen