Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes debutroman om trans skapade ramaskri

Torrey Peters nominerades till Women's prize for ficiton för sin debutroman ”Detransition, baby”.
Foto: Natasha Gornik / Torrey Peters
Aleksa Lundberg.
Foto: Elisabeth Ohlson / aleksalundberg.se

Torrey Peters debut ”Detransition, baby” som kretsar kring en detransition har både hyllats och kritiserats.

Aleksa Lundberg läser en modig roman om familjegörande och sexualitet som fortsätter att uppröra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Torrey Peters debutroman ”Detransition, baby” kretsar kring en udda graviditet. Pojksöta kvinnotjusaren Ames har lämnat ett liv som transsexuell kvinna bakom sig och gjort en så kallad ”detransitation”, för att leva sitt liv som man igen. 

Tillbaka i mansrollen inleder han en relation med sin chef, Katrina, som är ovetandes om hans förflutna. De finner varandra i en statuslek fylld med erotiska undertoner, som mynnar ut i kinky-sex och hemlig kontorsromans. 

Ames tror sig vara steril efter de tidigare hormonbehandlingarna och får därför en rejäl överraskning, när hans nya kärlek berättar att de väntar barn. Ames är inte främmande inför idén att bli förälder, däremot kan han inte förlika sig med begreppet ”pappa”. Kroppen och den inre identiteten går inte ihop för honom, inte ens efter detransitionen. Ames sinne stänger delvis av när kroppen tar plats med alla sina egenskaper och förmågor. På samma sätt strejkade förut kroppen då han försökte anpassa den för att bättre passera som kvinna.

Det är ett smärtsamt, men vackert skildrat livsöde, även om det inte helt harmoniserar med de vittnesmål som lyfts från detransitionerade i verkliga livet.

I och med allt detta sträcker Ames ut en hand till sin ex-flickvän Reese, även hon transkvinna, för att be henne bli förälder till det ännu ofödda barnet, tillsammans med honom och Katrina. I Ames värld blir han då inte pappa, utan ”medförälder”, en kompromiss mellan rollerna ”man” och ”kvinna” vilken han tror sig kunna leva med.

Det är ett smärtsamt, men vackert skildrat livsöde, även om det inte helt harmoniserar med de vittnesmål som lyfts från detransitionerade i verkliga livet. 

I en ny studie, den enda som hittills gjorts om detransition, uppger 70 procent av respondenterna att anledningen till att de ”gått tillbaka” handlar om att könsdysforin aldrig hade med kroppen att göra. Vissa menar att motiven bakom i själva verket handlat om PTSD, kroppshat, psykisk ohälsa, barndomstrauma eller en ovilja att uppfattas som könsöverskridande.

Trion Ames, Reese och Katrina påbörjar en skakig resa mot att bli en queer familj. För Ames och Reese är konstellationen ett måste för att bli föräldrar. Katrina, som är av blandat ursprung och ibland blir läst som vit, andra gånger som asiat, finner en förlösande ny värld när hon nu – dessutom – bryter mot förutbestämda hetero-mallar.

Reese njuter av att bli slagen och upplever våldet som riktas mot henne som någonting könsbekräftande och feminiserande, rentav eggande. Det skaver.

”Detransition, baby” bränner dock till som mest när Torrey Peters beskriver transkvinnan Reeses vardag, ofta törstandes efter bekräftelse från testosteronfyllda män, vilket inte sällan slutar i fetischlekar.

Det är nästintill omöjligt att läsa dessa skildringar utan att göra direkt koppling till könsdebatten som pågår. Inte minst när Torrey Peters beskriver Reeses syn på kvinnlig sexualitet och gör paralleller till hur en transkvinna kan komma nära ”faran att bli gravid”:

”För cis-kvinnor, trodde Reese, var sex ett spel som skedde vid randen av ett stup. Men fram tills hon träffade sin cowboy hade hon aldrig haft nöjet att möta den faran. Först nu, i och med hans HIV, hade hon hittat en motsvarighet till en cis-kvinnas riskfyllda lek. Hennes cowboy kunde knulla henne och markera henne för alltid. Han kunde knulla henne och avsluta henne. Hans kuk kunde utplåna henne.”

Reese njuter av att bli slagen och upplever våldet som riktas mot henne som någonting könsbekräftande och feminiserande, rentav eggande. Det skaver. Inte minst då samtiden präglas av rapporter om slagna, i värsta fall mördade, kvinnor (transkvinnor inkluderade), vilka knappast fann våldet som riktades mot dem som bekräftande eller eggande. 

Reese anser dock att den här typen av internaliserad misogyni finns hos de flesta. Till exempel lyssnar hon, i ett kapitel, till en cis-kvinnas berättelse om mannen som ska på svensexa. Kvinnan längtar efter att han ska komma hem efteråt ”luktande av trä och rök från whiskey och erövra henne, med påfylld maskulinitet”. 

Reese menar att det inte är hon som satt upp reglerna för att uppfattas som kvinna, ”precis som för alla andra tjejer hade hon ärvt dem. Varför skulle bördan ligga på henne att upprätthålla oklanderlig feministisk politik…”.

Saker är vad de är, bara att jobba utefter de förutsättningar som finns. Först här tar ett verkligt spännande, normkreativt projekt vid.

Samtidigt är det svårt att blunda för att det Peters skildrar är ett slags internaliserad misogyni upphöjd till hundra volt, en fetisch, vilket Torrey Peters själv menar att det handlar om. I en tidigare novell, ”The masker”, har hon till exempel skrivit:

”Jag är besatt av mina fetischer, när jag iklär mig en viss sorts plagg, på ett sätt som jag aldrig sett hos kvinnor. Jag har aldrig hört en tjej prata om att bli våt när hon sätter på sig en klänning.”

I samma novell beskriver hon det som kallas ”tvingande feminisering”, en dominans-lek i kink-subkulturer. Det hela går ut på att man vänder på könsroller så att en undergiven man (i Peters fall en undergiven transkvinna) spelar en feminin roll: ”Han kunde behandla mig som en sårbar kvinna. Hans slag var det mest feminiserande som någonsin hänt mig, den renaste tvingande feminiseringen i mitt liv.”

Det är en balansakt att lyfta på locket för komplicerade frågor som dessa, utan att fördöma sexualiteten som sådan, men inte heller projicera dem på transgruppen som helhet eller förringa de misogyna inslag som behöver adresseras, åtminstone när sådana skildringar äntrar den offentliga arenan. Det behövs i dessa sammanhang, garanterat, skiljeväggar mellan den materiella aspekten av att vara kvinna, inre identiteter, sociala roller och sexuella fetischer.

I takt med att Katrinas, Ames och Reeses graviditet fortskrider bleknar vikten av trions individuella självförverkliganden. Saker är vad de är, bara att jobba utefter de förutsättningar som finns. Först här tar ett verkligt spännande, normkreativt projekt vid.

Torrey Peters debutroman är en modig och välskriven berättelse som suddar ut gränslinjerna mellan kön, identitet och sexualitet. Graviditeten, som ramar in karaktärernas komplexa livsöden, blir ett slags symbol för skörhet vad gäller livet som sådant, men också för våra egna självbilder eller kollektiva normativa förståelsemodeller. Den har redan skapat kontroversiell debatt i USA och lär fortsätta inspirera tillika provocera, genom såväl sin innerlighet som sin brutala rättframhet.


ROMAN

TORREY PETERS

Detransition, baby

Penguin Random House, 352 s.


Av Aleksa Lundberg

Aleksa Lundberg är skådespelare och journalist. 2018 släppte hon den självbiografiska boken ”Bögtjejen”



Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.