Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hennes bok visar på ett ljus i det syriska mörkret

Samar Yazbek. Foto: MEHMET ALI POYRAZ / ORDFRONT
Barn leker i ett sönderbombat Aleppo i Syrien. Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Somar Al Naher. Foto: PRIVAT
”19 kvinnor. Berättelser om syriskt motstånd”.

I dag är det på dagen åtta år sedan protesterna mot Bashar al-Assad inleddes i Syrien. Somar Al Naher ser små ljus i ett oändligt våldsamt mörker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. ”När stridsvagnar kör över barn, måste vi syrier fråga oss: vilka har vi blivit?” Så skrev Lina Sergie Attar från Aleppo i en artikel 2012 under pseudonym. Hennes frågeställning har förföljt mig sedan dess.  

I dag, den 15 mars, markerar dagen då den folkliga revolten i Syrien inleddes. Åtta år av krig, åtta år av allt kompaktare grymhet. En resa in i tomheten, för att låna titeln till författaren Samar Yazbeks förra bok om Syrienkriget.

Att Assad-familjen har lyckats genomföra ett förintelsekrig mot sin egen befolkning för att behålla makten är en sak. Desto svårare är det att greppa hur regimen har förmått att få med sig så många medlöpare, hur den fått värnpliktiga syriska män att mörda, lemlästa, tortera, våldta – ja, samtliga tekniker ur våldets encyklopedi – sina egna landsmän. Till och med barn som inte utgör hot mot någon har blivit regimens främsta måltavla. 

Den formen av ondska ligger alltid bortanför det begripliga. Det är bara när jag läser skildringar från andra världskriget och berättelser från förintelseöverlevare som jag kan skönja paralleller. I ett av Bashar al-Assads första tal efter revoltens inledning sa han att två tredjedelar av landet saknade värde för honom, det befolkades endast av farliga banditer och terrorister. Han gav grönt ljus åt våldet. 

Tortyr och motstånd

Ända sedan 2011 har en viktig motståndsstrategi varit att dokumentera regimens och de många terrorsekternas övergrepp. Syriska Människorättsobservatoriet håller räkningen över de döda kropparna, olika journalistkollektiv som ”Raqqa is being slaughtered silently” smugglar ut små videosnuttar, den internationella brottsmålsdomstolen i nederländska Haag samlar bevis för folkrättsbrott. 

Författaren Samar Yazbek har ett liknande ärende i sin senaste bok ”Nitton kvinnor – berättelser om syriskt motstånd”. 

Det är inte bara de oppositionella kropparna som regimen jagar, minst lika viktigt är att utrota det kollektiva minnet, menar Yazbek. De 19 kvinnornas vittnesmål är på så sätt en motståndshandling mot förintelsemaskinen och historierevisionismen. 

Ett exempel på hur det kan gå till i praktiken avslöjar en av bokens kvinnor, Miriam, 23. Hon torterades i flera dygn och kallades systematiskt för Amira. Varje gång hon sa sitt eget namn blev hon bestraffad. Att ändra namn på fångar under tortyr är en utstuderad metod för att få dem att förlora sin identitet, värdighet och på samma gång försvinna från radarn. 

 

LÄS MER – Somar Al Naher: Hon går i spetsen för det libanesiska filmundret

Svetlana Aleksijevitj

Yazbeks bok påminner om 2015 års Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitjs ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Att intervjua just kvinnor är att berätta en central del av händelseförloppet. Pusselbitar som saknas i den dagliga medierapporteringen faller på plats när kvinnor får tala.  

”Nitton kvinnor – berättelser om syriskt motstånd” är inte bara becksvart, tvärtom smittar kvinnornas mod och kreativitet av sig, den lyfter fram den lilla människan som mitt i allt elände ändå gör skillnad. 

Kvinnorna i boken säger att upproren förändrade dem som personer, eftersom de tvingades arbeta inte bara mot förtrycket från staten, islamistiska grupper utan också med motstånd som kom från deras manliga kamrater och familjer. 

Många av dem hade aldrig tidigare sysslat med den typen av politisk handling. Som den äldre kvinnan Hazam Adi uttrycker det: ”Då var jag sjuttiotvå år gammal, men jag kände mig pånyttfödd.” Hon berättar om sin granne, en konservativ kvinna som tog emot dussintals unga män på flykt un­dan säkerhetstjänsten när hennes man var bortrest. Hon gömde dem i sitt hem över nat­ten, helt i strid med det socialt acceptabla. 

Mitt i mörkret visar Yazbeks kvinnor att det finns ett ljus som överlever allt.

 

 

LÄS MER – Somar Al Naher: Socialdemokraterna säljer ut mig och andra invandrare

 

 

SAKPROSA

SAMAR YAZBEK

19 kvinnor – berättelser om syriskt motstånd

Översättning Marie Anell 

Ordfront, 270 s.

 

 

Av Somar Al Naher

Somar Al Naher är frilansskribent och medarbetare på Expressens kultursida.