Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes bok förtjänar att delas ut i skolorna

Natalie Verständig Axelius.Foto: ALEXANDRA BUHL / NATUR OCH KULTUR
”Det var jag som skulle dö”.
Annina Rabe.Foto: BOKFÖRLAGET POLARIS

Natalie Verständig Axelius morfar överlevde Förintelsen och hamnade i Sverige.

Annina Rabe hyllar boken som bygger på hans öde och minnen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är bråttom nu. 75 år sedan andra världskrigets slut i år, och rösterna som kan förstahandsvittna om Förintelsen blir färre och färre. Samtidigt mobiliserar nynazismen sig över hela Europa. Vi lever därtill i en framåtrusande tid där minnen, historien, tycks spela allt mindre roll. Framför allt tycks vår samtid oförmögen att lära av det förflutna. 

Det talas ibland om att det finns svenska skolbarn i dag som inte har någon kännedom om Förintelsen. Det framstår som absurt, men kanske stämmer det och i så fall är det förfärligt. Men även vi som känner till historien behöver berättelserna och de mänskliga ödena för att levandegöra och sätta historien i relief. Och det är bråttom nu, bråttom att samla ihop de sista vittnesmålen. 

Samuel Janowski överlevde nio arbets- och koncentrationsläger innan han befriades från Bergen-Belsen 1945.

Natalie Verständig Axelius bok ”Det var jag som skulle dö” bygger på autentiska vittnesmål nedtecknade av hennes egen morfar. Samuel Janowski överlevde nio arbets- och koncentrationsläger innan han befriades från Bergen-Belsen 1945. Han hamnade på ett krigssjukhus i Lärbro på Gotland och blev därefter kvar i Sverige resten av sitt liv, där han etablerade en firma som importerade glasögonbågar. 

Natalie Verständig Axelius har valt att berätta morfaderns historia i korta kapitel som växlar mellan upplevelserna under kriget och de första tio åren i Sverige. Det är dramaturgiskt förtjänstfullt, men också av stor betydelse eftersom boken handlar mycket om vad man gör av minnena, när livet är ett enda stort Efteråt. När man borde vara tacksam och glad över att ha fått livet tillbaka, men det naturligtvis inte är så enkelt. För Samuel vet inte vad han ska göra med minnena som plågar honom i hans vardag. Han och några vänner reser med jämna mellanrum tillbaka till Lärbro, där några av de patienter som avled ligger begravda. Hans fru undrar varför han fortsätter med resorna. Han har inget svar. Han bara vet att han måste.

Verständig Axelius berättar morfaderns historia återhållsamt.

”Är vi alla bara idioter om vi fortsätter att minnas”, frågar Samuel en vän. ”Gör vi inte bättre i att bara leva våra liv?” varpå vännen svarar ”Kan du tänka dig ett liv utan minne?”. Nej, det är förstås inte möjligt. Samuels ambivalens och ständiga oro mitt i tryggheten skapar en intressant kontrast till de mardrömslika lägerberättelserna. 

Verständig Axelius berättar morfaderns historia återhållsamt, rakt, och utan att dra på för stora känslosträngar. Det är klokt, berättelsen innehåller så mycket känslor ändå. Någon gång ibland kan jag tycka att narrativet blir lite för relaterande, lite för lite gestaltande. Men det här är en historia som bär sig själv, och Natalie Verständig Axelius behandlar den med största varsamhet. Boken har belönats med Micael Bindelfelds stipendium till minne av Förintelsen och kommer därför att kunna spridas i skolor. Det är ett utmärkt val. Det här är en bok som med fördel kan läsas av människor i alla åldrar.  

PROSA

NATALIE VERSTÄNDIG AXELIUS
Det var jag som skulle dö

Natur & Kultur, 301 s.

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

”Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel”

Postmodernism har blivit ett skällsord i samtidsdebatten. Vem kan försvara den? Frida Beckman och Victor Malm gäster hos Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.