Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hemmet visar sig vara gravkammare

Koleka Putuma.
Foto: Ramus
Foto: Ramus
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

Koleka Putumas poesidebut kretsar kring kolonialism, rasism och sexism.

Lizette Romero Niknami uppskattar den uppviglande omedelbarheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag vill inte dö med/ uppsträckta händer/ eller/ särade ben.”

I sin debut ”Kollektiv minnesförlust” fäster sydafrikanska poeten Koleka Putuma blicken vid rasismens och sexismens mest våldsamma yttringar. Diktsamlingen är uppdelad i tre avsnitt, vars titlar alla kretsar kring minnet, dess rum och tid. Minnet som arvegods, minnet som är begravt och minnet som uppstår i ett efteråt.

Det börjar i en komplex familjehistoria, med en pastorfar och bibelverser, och med ett diktjag som är förälskat i en muslimsk kvinna. Här finns ett barndomens glädjeskimmer över tillvaron, här finns kärlek, kusiner och ett hem. Hemmet är dock ansatt av samhällelig repression och nyhetsrapporter om mördade lesbiska, och jaget förstår snart att det egentligen är en gravkammare.

Den bärande frågan i dikterna är hur man hanterar trauma och sorg, liksom tystnaden som omgärdar dem.

Detta diktjag är mångbottnat och skiftar hela tiden. Ibland är det ett du som man kan läsa som ett inverterat jag, andra gånger sammansmälter det till ett vi, ett kollektiv av sörjande. Den bärande frågan i dikterna är hur man hanterar trauma och sorg, liksom tystnaden som omgärdar dem. Vad gör man av alla dessa döda, alla lik instängda i duets strupe?

Putumas svar blir att ”besvärja ett arv av tystnad” med hjälp av transparens, enligt en slags benämnandets poetik som även inbegriper politiken. Upprättandet av ett kollektivt minne har här en central roll för uppnåendet av rättvisa. På så vis går läkandet av trauma via nedtecknandet och åkallandet av de döda, sörjandet av de som annars varit osörjbara. Greppet blir således att skriva fram ett tydligt narrativ, att läka genom att tradera erfarenheter av kolonialism, misogynoir och queerhat.

Språket präglas av en direkthet, en uppviglande omedelbarhet som för tankarna till scenpoesin och påminner om den svenska poeten Yolanda Bohm Ramirez. För hos Putuma liksom som hos Bohm Ramirez, nöjer sig inte poesin med finrummen, med att pryda maktens middagsbord. Detta är något helt annat, någon som vill mycket mer.


Lyrik

KOLEKA PUTUMA

Kollektiv minnesförlust

Översättning Kristina Hagström-Ståhl

Rámus, 116s.


Lizette Romero Niknami är poet och medarbetare på Expressens kultursida. I höst debuterade hon med ”De försvunna”. 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=75743&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.