Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Helle Helle / Ner till hundarna

Nina Lekander läser Helle Helle som är nominerad till Nordiska rådets pris, som delas ut på fredag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

HELLE HELLE | Ner till hundarna | Översättning Ninni Holmqvist | Lindelöws, 186 S.

Helle Helles lågintensiva skrivkonst kan, trots att den jämförts med Hemingways, upplevas som lite tom och tråkig av somliga, och den till Nordiska rådets litteraturpris nominerade Ner till hundarna är verkligen lika låg som intensiv. Mycket spännande, ibland formuleringsrolig – på ett plötsligt, ickesmart vardaglighetsvis.
Här berättar författaren Bente, som hon egentligen inte heter, om hur hon efter en tids depression lämnat sin sambo Bjørnvig, satt sig på bussen med en rullväska men utan planer och hamnat i en liten kustby. Varvid hon, lika planlöst, hamnar hos det vänliga, whiplashdrabbade paret John och (den unga kvinnan) Putte som låter henne bosätta sig i deras hörnsoffa.
Snart nog är Bente, som helst vill ”bli till ett ingenting med förmågan att se och höra”, en allt mer aktiv medlem av bylivet. Det inkluderar bland annat Puttes bror, hennes morbror och den gamla damen Elly med sina lottokuponger. Samt ett par jakthundar som måste rastas, ett tomtelandskap som ska levereras på cykel, oväntade sjukhusvistelser, ständiga kaffepauser och bränslebriketter som ska staplas i högar.

Det märkliga sker att jag blir djupt engagerad i Bentes bärande av briketter i det danska vintervädret, precis som jag blir förbryllad av detaljer som att hon – i en av tillbakatankarna på livet med Bjørnvig – fimpar en cigarrett ”i sanden alldeles vid sidan om hans hand”. Betydelselöst eller ej?
Småsakerna, långsamheten och det liksom oskuldsfulla språket får en att deckarlikt ana att historien döljer sina tragiska avgrunder. Vilket den gör, även om också avgrunderna är långsamma, vardagliga och prosaiska.
Inte minst slutet är elegant: öppet och förslutande på samma gång. Helles förmåga att raffinerat skruva saften ur sin synes avsiktslösa och lojt spankulerande berättarstil är absolut prisvärd.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!