Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hela Jugoslavien ryms i en öldrickande hipster

Goran Vojnovic.Foto: Tanja Draskic Savic / Rámus
”Under fikonträdet.”
Elin Grelsson Almestad.Foto: MATILDA RAHM / ATLAS

Goran Vojnovic är en av de främsta unga författarna från Balkan.

Elin Grelsson Almestad hyllar hans tredje roman, ”Under fikonträdet”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Det finns inget lag för mig! Det är verkligen det som stör mig mest!” Inledningen till Goran Vojnovic debutroman ”Blattejävlar!” (2013) är en av mina favoriter bland inledningar. 

Den unga Marko redogör frustrerat för hur han, som bosnisk invandrare i den slovenska huvudstadens Ljubljanas arbetarförort Fuzine, inte kan hitta ett självklart fotbollslag att hålla på i sitt mellanförskap. Det är en romaninledning som lyckats sätta tonen för Vojnovic författarskap så här långt; det handlar om gränser, imaginära och verkliga, och vad de gör med människor. 

Mer specifikt handlar det om forna Jugoslavien och det kan ibland tyckas banalt, som att det inte finns något lag att heja på, men det är just i sådana tonårsfrustrerade banaliteter som gränsdragningarnas godtycklighet framträder som mest. 

En språngbräda till hela Jugoslaviens historia och alla sår, öppna och dolda, som finns där.

I Vojnovic nya roman ”Under fikonträdet” står åter gränser i centrum. Här är det Jadran, som lever med fru och barn i Ljubljana, som förlorar sin kroatiska morfar i vad som efterhand liknar ett självmord. Jadran börjar nysta i morfaderns liv, flytten till den lilla byn Momjan i Istrien och hans vidare flytt till Kairo. Parallellt får vi också följa Jadrans uppväxt med fadern Safet som, i samband med krigsutbrottet i början 1990-talet, återvänder från Ljubljana till sin hemby i Bosnien. 

I vad som en gång var ett stort, gemensamt land framträder tillhörigheter och gränser allt tydligare och såväl minnen från andra världskriget som Balkankriget påverkar både människor och deras relationer. 

Så kommer det sig att en samtida, medelålders och till synes lyckad slovensk stadsbo som Jadran, som ägnar helgerna åt att sitta på Ljubljanas hipsterbar Daktari och diskutera den slovenske stjärnfilosofen Slavoj Zizek med sina vänner, blir en språngbräda till hela Jugoslaviens historia och alla sår, öppna och dolda, som finns där. 

Hans litteratur påminner mig om att historien inte är slut än.

Det finns få samtida författarskap jag är så glad över att få följa som Goran Vojnovics. ”Under fikonträdet” är en mäktig och stor berättelse som känns som en självklar tredje roman för en författare som alltmer mutat in en egen röst som ett samtida jugoslaviskt minne.

Faktumet att han tillhör en generation, Vojnovic är född 1980, som fortfarande var barn när kriget rasade på Balkan tror jag bidrar till romanernas sökande och uppriktiga karaktär. 

Vojnovic, som vuxit upp i Ljubljana med både serbiska och kroatiska släktingar, står på andra sidan krigsslutet och försöker förstå. Hans litteratur påminner mig om att historien inte är slut än. 

Att den inte minst pågår i varje minne och trauma, ärvt som eget, och att den fortfarande i allra högsta grad behöver skrivas.

ROMAN

GORAN VOJNOVIC

Under fikonträdet

Översättning Christine Bredenkamp

Rámus, 418 s.

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Hundarna på huvudgatan”. 

Varför hatar alla postmodernismen?

Postmodernism har blivit ett skällsord i samtidsdebatten. Vem kan försvara den? Frida Beckman och Victor Malm gästar Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.