Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hatets kontext

Judiska civila i Warszawas getto 1943.

Lars Gustafsson läser en nödvändig bok som sätter de polska pogromerna i ett historiskt sammanhang.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

KAZIMIERA INGDAHL | Icke helt och hållet skall jag dö: den "judiska frågan" i Polen | Carlsson, 494 s.

Om man har levt tillräckligt länge och inte är alltför dum, är det vissa grundfakta som man börjar bli på det klara med.

Det finns onda människor och de är mycket sällsynta. Men de finns, vilket är deras viktigaste egenskap. De är onda på det sätt som Immanuel Kant ansåg omöjligt: de vill det onda för dess egen skull.

Den absoluta majoriteten av de människor man möter är däremot varken goda eller onda. De är liknöjda. Eller - om man så vill - etiskt neutrala. Det innebär att de i första hand värnar om sina egna intressen, men kan bli föremål för övertalning i den ena eller den andra riktningen. De onda gör bruk av dem, ibland också de goda.

Den välfärdsstatens mycket tydliga kris som vi nu bevittnar i de utvecklade demokratierna i globaliseringens kölvatten har med detta att göra. Den förändrade situationen ställer krav på en samhörighet, som för att förverkligas, skulle kräva vidare kretsar än den etablerade välfärdsstatens.

Och slutligen finns också de goda. Som alltså i Kants mening är i stånd att göra det goda utan hopp om någon belöning; det goda för dess egen skull. Den envise katolske polske bonden som gömmer, från och med den 15 oktober 1941 - under hot om omedelbart dödsstraff - en judisk familj i ett par år i sin källare. Historikerna är oense om antalet osjälviska hjälpare, men skattningarna varierar mellan 160 000 och 360 000. Dessa siffror skall dock ses mot det totala folkmordets ohyggliga dimensioner.

"Antalet överlevande är marginellt i förhållande till de 95 procent av judarna som utrotades", anmärker Kazimiera Ingdahl i sin nya historik "Icke helt och hållet skall jag dö: den 'judiska frågan' i Polen".

Det är en mycket svårsmält men moraliskt nödvändig läsning.

Jag ser på denna kultursida (Expressen 22/3) att en filosof eller vad han nu kan vara, Zygmunt Bauman, tror att de moderna medierna har gjort oss mer immuna mot andras lidanden. "Det har länge funnits misstankar om att mediernas uppsjö av lösryckta bilder av tragedier och lidande bidrar till att skapa en medkänslotrötthet i samhället som i sin tur ger näring åt en ökad cynism och likgiltighet."

Jag tror att herr Bauman kunde lära sig åtskilligt som han uppenbart inte vet ur Kazimiera Ingdahls bok.

Det finns en förklarlig tendens att försöka förklara det industriella massmordet på Europas judar 1933-1945, som en enorm, men trots allt isolerad, moralkatastrof, inledd och fullföljd av Tysklands och Österrikes nazister. Bisarrt nog förefaller detta ge några betraktare ett slags lindring, vilket det noga taget inte borde göra. I Kazimiera Ingdahls bok får vi lära oss åtskilligt om hur det gick till när Polens judiska befolkning reducerades från tre miljoner till 50 000 överlevare i Polen och cirka 250 000 i förvisning i Sovjetunionen.

Här finns alla de alltför välbekanta scenerna. Lantbefolkningar som inte bara passivt ser sina grannar misshandlas och föras bort till en säker död, utan som entusiastiskt ägnar sig åt sina egna pogromer med ockupanternas entusiastiska tillåtelse. Den som tror att detta var speciellt utmärkande för Polen, misstar sig. Liknande scener från Litauen och Ukraina är ju välkända ingredienser i andra världskrigets skräckscenario. I Polen upphörde inte judeförföljelserna ens med krigsslutet. Enligt Judiska centralkommittén i Polen dödades 150 judar månaderna efter kriget. En rad pogromer och judefientliga excesser följde i den nya sovjetiska ockupationens spår.

Naturligtvis protesterade många polska intellektuella. Polska författarförbundet i Krakow publicerade ett kraftfullt upprop mot antisemitismen och rasismen. Kyrkans överhet förbigick dock händelserna med tystnad. Poeten Jastrun publicerade en snarast synsk essä, "Mörkrets makt" i den litterära tidskriften Odrodzenie. Den polska antisemitismen hade överlevt också Hitlers massmord.

Året var 1968 och den svenska författardelegationen var i Warszawa i officiellt möte med de polska kollegerna - av vilka påfallande få vid detta tillfälle var författare. Vi blev tillfrågade vem som var vår polska favorit. Mitt spontana svar, Bruno Schulz, föranledde en livlig lågmäld konferens vid bordets nederände.

"Bruno Schulz är ingen polsk författare!"

Svaret kom för mig som en bekräftelse på vad jag hade anat ända sedan 1968. Den israeliska staten är en historisk nödvändighet. Och det kommer den att förbli. Så länge världen inte har undergått någon förändring av metafysiska proportioner. Ibland träffar jag, till exempel i Stockholm och i Lund, flyktingar från 1968 års antisemitiska utrensningar i Polen. Det är inte Leif Zerns och Göran Rosenbergs föräldrageneration utan den efterföljande. Jag har ingen svårighet att förstå dem när de vill förklara för mig vad de har upplevt, den polska antisemitismens senaste våg.

Hur kan något sådant vara möjligt?

Kazimiera Ingdahls bok är ett mycket omsorgsfullt och utförligt försök att förstå inte bara den historiska polska antisemitismen utan också judarnas allmänna roll i Polens historia.

Den hade kanske mått väl av en professionell förlagsredaktörs omsorger. Här finns en del upprepningar, en del språkliga konstigheter som att ordet "påtala" systematiskt används i stället för "påpeka" och en rätt onödig förkärlek för en vokabulär av latinska lånord som "population" där man mycket väl kan skriva "befolkning".

Detta kan på intet sätt förringa intrycket av ett utomordentligt grundligt och hederligt arbete. Den polska antisemitismens långa och pinsamma historia ges rationella förklaringar; den envisa kristna ritualmordsmytologin, ett uttryck för grotesk vidskepelse, maktkampen mellan aristokrati och borgarklass, och - efter det första sovjetiska överfallet 1939 - den hatiska sammankopplingen mellan kommunism och sekulariserad judendom.

Jag vet inte hur långt historiska förklaringar bär. Om man granskar relationerna mellan samefolket och svenska makthavare kan det ju periodvis se ut som en systematisk förföljelse, inkluderande allt från bränning av sejtar och trummor till dagens försök att göra uråldriga renbetesmarker till strövområden för vargflockar. Är det samefolkets slutliga försvinnande man arbetar på? Men något systematiskt och så småningom industriellt hat har det ju aldrig varit fråga om.

Vad är skillnaden? Minoritetshatet har många skrämmande facetter. Så länge vi inte har begripit mer av dem har vi inte heller - det är min övertygelse - begripit våra egna villkor.

Kazimiera Ingdahls bok bör absolut inte uppfattas som något slags aggressivt "avslöjande" av den polska kulturen. Den visar tvärtom en väldigt stark ambition att döma rättvist att också se dess nobla drag. Hon citerar med särskild glädje, tror jag, Jastrun:

"De som inte övergav de mördade judarna och förevigade deras lidande och död var de polska författarna. Han nämnde bland annat Wladyslaw Broniewskis dikt 'Till de polska judarna', Czeslaw Milosz 'Campo dei Fiori' och Stefan Otwinowskis dramer."